Inspiration när den som bäst behövdes

I dag var jag inbjuden att tillsammans med SSU:s tidigare ordförande Jytte Guteland tala om politisk kommunikation och sociala medier, i samband med en inspirationsdag för socialdemokrater i Stockholm län. Och efter de senaste två veckorna kunde nog både åhörare och vi föreläsare behöva all inspiration vi kunde få.

Själv tycker jag att det blev riktigt bra. När jag pratar om sådana här saker brukar jag alltid understryka att medborgarna i hög grad formar sin bild av politiken genom hur den rapporteras i medierna. Och som politisk aktör kan man påverka sin mediebild, men aldrig äga den. Den här gången betonade jag också vikten av att inte stänga in sig. För det som gör de fria debatterna i sociala medier intressanta är ju utbytet av åsikter. Socialdemokrater som bara håller med socialdemokrater är det tråkigaste som finns.

Vi fick också anledning att upphålla oss en del kring mitt råd om våga blanda det personliga och det politiska – och det inte bara i sociala medier. Exakt var gränsen går mellan det personliga och väldigt privata är dock ingen exakt vetenskap utan varierar från person till person. Själv har jag valt att vara helt öppen på t ex Facebook, och blandar privata bilder och personliga kommentarer med politiska dito. Däremot skriver jag inte om mina uppdragsgivare och jobb jag utför. Men det är mitt val. Var och en måste avgöra vad som känns bäst för en själv.

Annonser

Juholt och förtroendet

Tillsammans med Johanna Graf, Sandro Wennberg, Alexandra Einerstam och Johan Westerholm har jag skrivit en debattartikel som i morse publicerats på SvD Brännpunkt. Temat är förstås den senaste tidens händelser inom socialdemokratin och förtroendet för Håkan Juholt. På samma tema satt jag i morse och pratade i Sveriges Radios P1-Morgon.

Krisen inom s är utan tvekan allvarlig. Flera opinionsundersökningar visar hur förtroendet för Juholt rasat de senaste dagarna. Och då var det inte särskilt högt redan innan.

Kärnan i den kritik jag och de andra undertecknarna i SvD framför är att vi inte förstår hur en socialdemokratisk partiledare kunnat tro att det vore okej att skattebetalarna skulle stå för hans flickväns hela hyra om han flyttar in hos henne. Jag vill understryka att jag verkligen inte tror att Juholt är någon fifflare. Men han verkar antingen varit obegripligt slarvig – eller aningslöst låtit sig ledas av principen att om det finns bidrag eller kostnadsersättningar att kvittera ut så ska man göra det. Och det är kanske inte olagligt, men man borde som partiledare med en lång politisk erfarenhet bakom sig – varav 17 år i riksdagen – inse att det är olämpligt.

Håkan Juholt har brustit i att leva efter de etiska riktlinjer han själv varit med att besluta om, och han har uppvisat synnerligen dåligt omdöme. Det är inte kvaliteter som är önskvärda hos en s-ledare som eftersträvar statsministerposten. Juholt har mycket kvar att bevisa innan han kan återvinna förtroendet hos väljarna.

Tack för allt, Steve Jobs

Illustration: Jonathan Mak Long Jag har tvingats jobba i Windows, OS/2 och rent av Lotus Notes. Men den enda miljö jag känt mig riktigt hemma och kunnat vara kreativ i är vid en Apple-dator.

Det här skriver jag på en MacBook Pro. Hemma har vi en iMac, en MacBook Air och en iPad. Både jag och min fru har förstås iPhones, och i bokhyllan har vi flera gamla uttjänta Macar – inklusive en Classic.

Det ska erkännas att jag är svag för Facebook, Twitter, Google och Spotity, men i övrigt låter jag så långt det är möjligt mina mjukvarubehov tillgodoses av Apple.

Mot denna bakgrund är det kanske inte överraskande att jag i dag fäller en liten tår, men framförallt riktar en våg av tacksamhet till Apples grundare, visionär och kreativa snille Steve Jobs.

* * *

PS: Jag rekommenderar varmt detta filmklipp, där Jobs håller ett tal för studenter på Stanford University 2005:

Många järn i många eldar

Som jag rapporterat tidigare gör jag för närvarande ett inhopp hos min gamla arbetsgivare Attendo i väntan på att en ny ordinarie presschef kan komma på plats. Men min bas är fortfarande som frilansskribent och kommunikationsrådgivare med egen låda. Jag sitter ihop med Rådhusgruppen City i Stockholm, men samarbetar regelbundet med andra i olika konstellationer. I dag blev det offentligt att jag också kommer att vara seniorkonsult på K-Street Advisors. Parallellt med allt detta är jag chefredaktör för Makthavare.se.

Det är många olika roller jag balanserar, men det verkar faktiskt fungera. Hör gärna av er om ni vill diskutera jobb.

Världens bästa cv?

Chefsorganisationen Ledarna har skapat en ny rolig tjänst – Världens bästa cv – där godbitar ur ens registrerade uppgifter på LinkedIn plockas ut och visualiseras som en pampig trailer för en kommande storfilm. Resultatet är… väldigt kul.

Med reservation för en del taffligt uttal från den automatgenererade rösten så känner jag ändå att jag kan stå för innehållet. Dessvärre verkar det inte gå att lägga upp filmklippet här, men det går att se här: varldensbastacv.ledarna.se/v/jonasmorian.

Annars kan man alltid läsa mer om min bakgrund här.

Tillfällig comeback

Jag har fått en del frågor om jag gett upp frilansandet och gått tillbaks till min gamla arbetsgivare Attendo Care, mot bakgrund av att jag den senaste tiden synts en del i medierna och fört Attendos talan. Svaret är att jag, i väntan på att en ny ordinarie presschef kan börja, hoppat in som konsult/vikarie och sköter företagets presskontakter. I och med att jag jobbat på Attendo i över två och ett halvt år är jag väl förtrogen med verksamheten och organisationen, och kan hantera medieförfrågningar parallellt med andra uppdrag. Vikariatet löper fram till slutet av september.

Svenskt Näringsliv provocerar

Tycker till i Aftonbladet om förslaget att sänka studiemedlen för dem som pluggar humaniora och konst. Att med ekonomiska styrmedel leda bort människor från vad som förutspås bli ekonomiskt olönsamt vore att göra samhället en stor otjänst.

På plats i Almedalen

Jag kommer att ha en hel del att göra under årets Almedalsvecka. Dels är jag där i egenskap av chefredaktör för Makthavare.se, som i år gör en jättesatsning med rekordstor redaktion. Dels är jag där som kommunikationskonsult och kommer i den egenskapen bland annat hålla i en utbildning om opinionsbildning för medlemmar i Lärarnas Riksförbund. Dessutom sitter jag med i ett antal paneler, bland annat i arrangemang av Aftonbladet, Bloggplats H12 samt TT och Retriever.

Almedalsveckan är allt annat än slöseri

Varje år är det någon pr-människa som vill gå emot strömmen och offentligt dissa Almedalsveckan. I år gör Erik Lakomaa det i SvD. Och som vanligt är det vidöppna dörrar som slås in. För jag tror faktiskt inte någon pr-konsult eller annan kommunikationsrådgivare säger åt företag eller organisationer att man ”måste” vara i Almedalen. Däremot är det förstås klokt att vara det om man vill kunna träffa många intressanta politiska opinionsbildare och beslutsfattare, bekvämt samlade på en och samma plats. Almedalsveckan är ett oslagbart tillfälle att nätverka och knyta kontakter, och det är sådant en bra kommunikationsrådgivare kan hjälpa till med. Det är också en otrolig möjlighet för de som vill gå på mängder av spännande seminarier och lära sig mer om allehanda samhällsfrågor. Sedan är veckan förvisso knappast det mest lämpliga tillfället för politiska utspel, mer än för riksdagspartiernas företrädare. Det mediala fokuset ligger nämligen nästan till 100 procent just på partierna. Men spaltmeter är rimligen inte det enda måttet på kommunikativ eller opinionsbildande framgång. Ett samtal över t ex ett glas rosé med en politisk nyckelspelare kan vara nog så viktigt som en välplacerad debattartikel eller ett uppslag i DI.

Jag sätter en slant på Eskil Erlandsson

Den stora frågan nu är vem som tar över efter Maud Olofsson som c-ledare. Jag tror på Eskil Erlandsson. Han förkroppsligar i hög grad den stereotypa bilden av en centerpartist, och det kan mycket väl vara vad partiets medlemmar i dag efterfrågar. En skarp konstrast mot den Stureplanscenter som under flera år fått påverka den politiska dagordningen. Mer om detta i Aftonbladet.