Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet

Sedan en tid har jag lämnat egenföretagandet och arbetar numera som samhällspolitisk rådgivare på Sveriges chefsorganisation Ledarna. Det är ett väldigt spännande jobb, men det innebär att jag antagligen inte kommer att blogga mer på överskådlig tid. Nu var det å andra sidan ganska länge sedan jag bloggade här överhuvudtaget, så förlusten är kanske inte så stor. Men ha förtröstan! I dag publicerades mitt första inlägg på Ledarnas Chefsblogg, och fler av den varan lär det bli framöver. På Chefsbloggen kommer jag att skriva om politik och samhällsfrågor. Men även om hur Ledarna kan bidra till att alla har en bra chef. Välkomna!

PS: Stilpoäng till er som känner igen referensen i rubriken.

Annonser

Dags att prata politik

Den 20 augusti 2015 var dagen då Metro publicerade en opinionsmätning som gav Sverigedemokraterna över 25 procent av väljarstödet, mer än Socialdemokraterna (23,4) och Moderaterna (21,0). Och som väntat tog det hus i helvete bland de politiska kommentatorerna i sociala medier. Men upprördheten handlade inte huvudsakligen om att en fjärdedel av väljarkåren uttryckte stöd för ett rasistiskt parti. I stället riktades ilska mot Metro, samt mot opinionsinstitutet YouGov och dess mätmetod.

Utan att fördjupa mig i metoden och just denna mätning kan jag bara konstatera att så kallade självrekryterade paneler inte är något nytt, inte är unikt för YouGov och har inte kunnat påvisas ge sämre träffsäkerhet än andra mätmetoder.

Min förundran handlar mer om hur mycket energi som nu läggs på att kritisera undersökningen och hur ovilliga många politiska tyckare tycks vara att diskutera den tydliga tendens i en mängd olika mätningar från snart sagt alla opinionsinstitut, som visar hur väljarstödet för Sd ökat under en längre tid.

Ännu mer förundrande är diskussionen om huruvida det ena eller det andra ”gynnar Sd”. Detta ständiga tassandes på tå gör hela det politiska samtalet en enorm otjänst. Varken invandring eller tiggeri är de viktigaste politiska frågorna i Sverige. Ändå kretsar osannolikt mycket av debatten kring dessa ämnen. I stället för att handla om jobben, ekonomin, skolan, vården och omsorgen – frågor som rimligen berör oss alla i mycket högre grad.

Här har samtliga riksdagspartier och politiska opinionsbildare i traditionella och sociala medier ett stort ansvar. Styr tillbaks debatten till våra avgörande framtidsfrågor. Då lär vi få betydligt mer sansade opinionssiffror och valresultat nästa gång.

Reklam och yttrandefrihet

I spåren av Sverigedemokraternas kampanj på T-Östermalmstorg i Stockholm har det uppstått en diskussion om yttrandefrihet och huruvida denna även bör omfatta reklambudskap. Vissa har även argumenterat för ett förbud mot politisk reklam i tunnelbanan.

Själv anser jag att ett sådant förbud vore dumt och skulle innebära stora gränsdragningsproblem. Ska t ex bara politiska partier förbjudas att annonsera? Hur blir det med politiska ungdomsförbund, fackliga och arbetsgivarorganisationer, tankesmedjor och andra som vill delta i och påverka den politiska debatten? Även rent kommersiella företag kan ju ibland driva frågor med potentiell politisk sprängkraft. Dagens Industris ledarsida har resonerat klokt om detta.

Min uppfattning är att yttrandefriheten bör vara väldigt långtgående, även på betald annonsplats. En demokrati värd att försvara bör inte förvägra vissa aktörer att göra sina röster hörda.

Det är inte samma sak som att alla budskap måste tillåtas. I just fallet med den aktuella SD-kampanjen så borde SL:s riktlinjer om att reklam ”som kan uppfattas som stötande eller sedlighetssårande eller sårande mot folkgrupp” inte får förekomma på företagets reklamytor, ha varit nog för att tacka nej.

En annan viktig sak att komma ihåg är att ett företags nej till en viss reklamkampanj inte är detsamma som censur. Censur betyder förbud. Företag har, i en marknadsekonomi, all rätt att välja vilka aktörer de gör affärer med – så länge man följer lagen.

Hur som helst är det uppenbart att Sverigedemokraterna fått enormt mycket uppmärksamhet för sin kampanj, efter den befogade ilska som den väckt. Gör det SD:s kritiker till ”nyttiga idioter” som ”gynnar SD”, som det påståtts? Kanske, men vad vore alternativet? Vi i majoriteten som inte sympatiserar med Sverigedemokraterna och deras kampanjer har självklart all rätt – möjligen rent av en skyldighet – att argumentera emot.

En fri debatt är demokratins livsluft. Oavsett om den förs på bloggar, på tidningars debattsidor eller på betald annonsplats i tunnelbanan.

Almedalen, poddinspelning och fågelräddning

Ännu en Almedalsvecka är över! För min del, om jag räknat rätt, den 14:e i ordningen. Börjar med andra ord få viss rutin på detta, även om varje vecka varit unik.

I år var jag nästan uteslutande på plats för Almegas räkning som inhyrd presschef. Mycket av jobbet var gjort redan innan, med planering och förberedelser av en stor mängd seminarier och andra aktiviteter i Almegas tält nere vid Wisby Strand. Men som presschef har man ständig beredskap och jag fick under veckan skicka ut några pressmeddelanden, varav ungefär hälften inte alls hade med Almedalen att göra. Dessutom jagade jag rätt på semesterlediga kollegor för att hitta någon som kunde besvara frågor från journalister. Allt funkade dock bra.

Ungefär halva veckan ägnade jag i sällskap med Almegas tillträdande vd, tidigare it- och energiminister Anna-Karin Hatt. Jag följde henne i hasorna på seminarier och mingel där hon framträdde, och agerade stöd när folk ställde frågor hon av naturliga skäl inte hunnit sätta sig in i ännu – hon börjar på Almega först i augusti.

Jag fick också tillfälle att agera moderator för ett seminarium med den fyndiga rubriken ”Ingen kommer läsa din debattartikel – hur når man fram till dagens unga?”. Det går nu att se i efterhand här.

Tänkte även passa på att berätta om en smått dramatisk händelse som inträffade när jag följde med Anna-Karin Hatt till en intervju för Makthavare.se:s podd Kvinnomakt.

Det började ungefär som väntat; Anna-Karin och jag anlände till lägenheten där podden skulle spelas in, hälsade på reportern Maria Lindholm och satte igång. Själv slog jag mig ned ute på balkongen precis utanför rummet där inspelningen skedde, så att jag kunde lyssna och finnas till hands om så skulle behövas – samtidigt som jag kunde få njuta lite sol.

Efter en stund där ute hörde jag plötsligt en distinkt duns i balkongdörrens glasfönster. Jag hann tänka att det lät som en liten fågel som flugit fel, och mycket riktigt – bakom dörren låg en omtöcknad pippi. Jag gav den någon minut att piggna till och gick sedan fram för att undersöka hur den mådde. Den blev då skrämd och flaxade ostadigt in i rummet där Anna-Karin och reportern Maria satt!

Jag smög in efter och gjorde mitt bästa för att inte störa inspelningen. Fick tag på en handduk och jagade så tyst jag kunde efter den förvirrade fågeln. Efter en stund lyckades jag slänga handduken på den, plockade upp den och gick ut på balkongen igen. Väl där höll jag den still, insvept i handduken i skuggan i några minuter. Sedan verkade den repa sig och flög sin väg.

Lyssnar man på poddinspelningen (se länk ovan) så kan man, från c:a tio minuter in, höra fågelpip och knarrande fotsteg i bakgrunden. Det är jag på fågeljakt. Lyckligtvis var Anna-Karin så fokuserad på intervjun att hon inte märkte vad som hände bakom hennes rygg. Efteråt tyckte hon mest att det var komiskt. Respekt för det! Och respekt även åt reportern Maria Lindholm som såg hela dramat, men aldrig ens darrade på rösten.

Vad Public Affairs är – och inte är

I förra veckan föreläste jag om Public Affairs för en grupp kommunikationschefer och motsvarande, inom ramen för en utbildning de gick på Berghs. Det är alltid spännande att förbereda och få prata om sådan här saker med en kvalificerad publik. Man tvingas tänka efter en hel del och svara på frågor man nog inte kommit på själv.

Ämnet var alltså Public Affairs, och jag ägnade en hel del tid åt att försöka bena ut vad som ryms inom detta begrepp – och vad jag menar inte hör dit. Ordboksdefinitionen av PA är företag och organisationers kontakter och kommunikation med politiska beslutsfattare. Däremot måste det inte nödvändigtvis handla om att påverka den offentliga politiken eller konkreta beslut, utan kan lika gärna vara långsiktigt arbete för att sätta bilden av företag eller organisationer och deras agenda.

En annan del, om som ofta – men felaktigt – ses som synonymt med Public Affairs är lobbying. Mycket av det jag föreläste om handlade om just lobbying, men även om allmän opinionsbildning som det ibland kan vara svårt att dra en skarp gräns mellan.

Jag konstaterade att många större samhällsaktörer har egna Public Affairs-ansvariga som arbetar med opinionsbildning och/eller lobbying. Ganska sällan skvallrar dock deras titlar om detta, antagligen eftersom lobbying kommit att betraktas som något fult. Det är också vanligt att företag eller organisationer löpande eller vid specifika case tar hjälp utifrån med sådant här, oftast från pr-byråer.

Relaterat till det är viktigt att minnas att långt ifrån alla pr-konsulter är lobbyister. Och man måste alltså inte vara pr-konsult för att vara lobbyist. Vidare bör det understrykas att all lobbying inte handlar om ekonomisk vinning. Det kan lika gärna bedrivas ideellt för ”goda” syften.

Kring det senare lät jag kursdeltagarna få samtala gruppvis; Finns det ”god” respektive ”ond” lobbying? Vad definierar i så fall det ena eller det andra? Finns det något som det vore direkt omoraliskt att lobba för?

Ovanstående var bara ett smakprov ur ett tretimmarspass med föreläsning, gruppövningar och mycket publikfrågor.

Sugen på att anlita PromeMorian AB för att lära mer om Public Affairs och lobbying? Eller kanske ta hjälp av oss i ert PA-arbete? Välkomna att kontakta oss!

Ett skifte till det sämre

Det finns många sätt att bedriva opinionsbildning på nätet. Uppmaning till mejlbombning av enskilda beslutsfattare hör inte till de bättre.

Man kan självklart ha olika uppfattningar om frihandelsavtalet TTIP som för närvarande förhandlas mellan EU och USA. Dess försvarare menar att det underlättar handel, stimulerar ekonomin och skapar arbetstillfällen. Kritikerna uttrycker oro för att miljö-, hälso- och djurskyddsstandarder kan komma att sänkas samt att avtalet möjliggör för företag att dra stater inför domstol om dessa anses försvåra eller förhindra den fria rörligheten. Fakta i målet är dock att det ännu inte finns något färdigt avtal för EU och USA att ta ställning till, varför ingen med säkerhet kan säga vad TTIP kan få för effekter.

Några som dock är övertygade om att nackdelarna med TTIP överväger är folket bakom sajten Skiftet och de som skrivit under sajtens namninsamling mot avtalet – för närvarande närmare 32 000. Men Skiftet nöjer sig inte med att samla in namn. Inför den socialdemokratiska partikongressen nästa vecka uppmanar sajten sina läsare att mejlbomba kongressombuden för att få det socialdemokratiska partiet, och därmed regeringen, att säga nej till TTIP.

På Facebook skriver det socialdemokratiska kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin:

”Sedan igår kväll har jag fått cirka 50 mail via Skiftets j-a spam-mail-funktion, riktad till ombud på S-kongressen. Jag har svarat alla (med ett standardsvar) och flera har bett om ursäkt, de förstod inte vad de orsakade. När ska Skiftet inse detsamma? Tills de gör det fortsätter jag med att vidarebefordra alla mail till kontakt@skiftet.org och jag fortsätter spamma Skiftets Facebook-sida.
De flesta mailen kommer inte från örebroare (som har legitima skäl att söka mig som kommunalråd), och inte heller från medlemmar i det socialdemokratiska partiet (som har legitima skäl att söka ett ombud på kongressen). På S-kongressen bestämmer medlemmar i det socialdemokratiska partiet över Socialdemokraternas politik. Det ska f-n inte kidnappas av en eller annan kampanjsajt.”

Jag kan bara instämma. När sajten Alliansfritt Sverige startades efter allianspartiernas valseger 2006 så var det ett piggt initiativ som tog tillvara på många människors frustration och på ett ofta humoristiskt sätt visade på effekterna av regeringens politik. Men tonen på sajten kom att förändras med tiden till att bli alltmer hård. Vid flera tillfällen missades det att hålla kommentarsfältet rent från rena mordhot. Och efter valet 2014 bytte Alliansfritt Sverige namn och form till Skiftet, nu med det uttalade kravet att ”media, politiker och storföretagen gör bättre ifrån sig”.

Men att verka för samhällsförändring är en sak. Hets mot enskilda förtroendevalda ombud till en partikongress är något annat. Vill man påverka eller förändra ett partis uppfattning i en fråga så görs det bäst genom att bli medlem och där argumentera för sin sak. Det Skiftet nu ägnar sig åt påminner mer om ofredande.

I sanningens tjänst?

”Jonas Morian en enskild medlem kräver min avgång och det toppar nu Expressens webb. Det är Faan orimlig nyhetsrapportering.”

Så skrev Håkan Juholt i ett sms som nog var avsett för en av hans mer förtrogna, men som hamnade fel. Och jag kan hålla med Juholt om att nyhetsvärderingen Expressen då gjorde var märklig. Jag var mycket riktigt ”en enskild medlem” i socialdemokraterna, utan uppdrag inom politiken eller aspirationer på några. Jag försörjde mig som egenföretagare inom kommunikation och hade i och för sig tidigare varit återkommande tyckare i Aftonbladet, men min egentligen enda kanal utåt var min blogg.

Vad var då bakgrunden till att Expressen ändå lyfte upp detta som förstanyhet på nätet?

Ja, ska man tro Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” så var jag kampanjledare för ett noga orkestrerat drev mot min partiledare. Jag ska enligt boken ha agerat på uppdrag av skumma intressen inom ”det vårdindustriella komplexet”, för att använda Suhonens ord.

Detta är dock fria fantasier, vilket jag upplyste Suhonen om under en två timmar lång intervju den 3 september i år. I ett mejl skriver han dock sedan att han inte använt något från intervjun i boken, vilket skulle förklara varför han bröt sitt uttryckliga löfte att om jag skulle få se inte bara eventuella citat utan också omnämnanden och sammanhang där jag förekom i boken, innan den gick i tryck.

Att Daniel Suhonen kontaktade mig för en intervju inför bokskrivandet var inte så förvånande. Vi är bekanta sedan flera år men har aldrig egentligen umgåtts. Vi tillhör lite olika falanger inom den breda kyrka som är socialdemokratin, och det är ingen hemlighet att jag var mycket kritisk mot processen som ledde fram till valet av Håkan Juholt – och när han väl var vald så uttalade jag mig flera gånger när hans missgrepp, klantigheter och skandaler uppmärksammades.

Jag har också varit kommunikations- och presschef på det privata vårdföretaget Attendo, samt deltagit i debatten om vinster i välfärden. Jag slutade dock på Attendo i början av 2010, dvs. ett år innan Juholt valdes.

Det framgick under intervjun att ”man skulle ju lätt kunna tro”, som Suhonen uttryckte det, att när jag slutade på Attendo och startade eget så fick jag ett uppdrag om att bedriva offentlig debatt emot vinstförbud i välfärden och emot Juholt. Detta avfärdade jag förstås som absurt, och betonade att välfärdsdebatten och Juholts olämplighet som s-ledare var två helt separata spår för mig, men båda handlade om min egen övertygelse och var inte något jag fått betalt för att driva.

Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, men kortfattat handlade min kritik mot Juholt om att han gjorde socialdemokratin ovalbar. Det handlade inte primärt om hans politiska retorik. Den slog an strängar hos såväl partimedlemmar som väljare. Många vittnade om att han gav sossar tillbaks lite självförtroende efter ett dåligt valresultat och en tid av opinionsmässig ökenvandring. Men bakom retoriken dolde sig dessvärre en person med väldigt dåligt omdöme. Och när skandal efter skandal briserade i medierna så blev det uppenbart att s inte kunde vinna valet 2014 med Juholt vid rodret.

Därför argumenterade jag för förändring. Det hade inte ett dyft att göra med frågan om vinst i välfärden. Det var i och för sig en fråga där jag tyckte att s riskerade att hamna snett – i synnerhet om Daniel Suhonen och Katalys linje om vinstförbud hade fått råda. Men det var en sakfråga bland andra, helt underställd partiledarfrågan.

Jag var dessutom långt ifrån ensam. På många håll inom socialdemokratin fanns ett växande missnöje med Juholts yvighet, brist på stringenta linje och att han faktiskt slirade på sanningen. Däremot hade jag varit en aktiv politisk bloggare och under period återkommande skribent i Aftonbladet under vinjetten ”Proffstyckarna” där jag och andra, utifrån olika perspektiv, tyckte till om politiken. Och givet hur mycket debatt som uppstod kring Juholts ledarskap så var han ett vanligt förekommande ämne. Detta kan ha varit skälet till att Expressen valde att lyfta fram just mig, när situationen blev så ohållbar att han inte längre kunde sitta kvar.

Allt detta berättade jag om i intervjun. Och när vi avslutade samtalet så tyckte jag att stämningen varit god och att Suhonen tycktes ha lyssnat, trots de konstiga frågorna om att jag skulle ha kampanjat mot betalning.

I fredags fick jag genom Facebook veta att boken ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard) släpps nu i veckan – utan att jag innan dess hört något från Suhonen om och i så fall i vilken utsträckning jag förekommer i boken. Jag skulle förstås själv ha kunnat ligga på om det tidigare, men jag hade skäl att tro att boksläppet ännu var några månader bort. Vid intervjutillfället sa Suhonen nämligen att den troligen skulle komma först till jul.

När jag nu fått tillfälle att läsa delar av ”Partiledaren..” kan jag konstatera att den innehåller den befängda konspirationsteorin om att jag mot betalning bedrivit opinionsbildning emot Juholt, i syfte att ta fokus från den så kallade Carmema-skandalen. Detta argumenteras det för genom lösa associationskedjor och direkta felaktigheter. Men jag får inte komma till tals i boken. Däremot nämns jag som källa och på ett ställe hänvisas det till vad jag sagt i intervjun (”När jag frågar Morian om detta efteråt nekar han till att ha kampanjat mot Juholt för betal­ning”).

Det är också värt att notera att även andra personer som påstås vara en del i den påstådda konspirationen, och som jag talat med, överhuvudtaget aldrig blivit kontaktade av Suhonen för att ge sin version.

Daniel Suhonen bröt alltså sitt löfte om att jag skulle få läsa delarna om mig, vilket i sig är anmärkningsvärt för någon som säger sig ha sanningen för ögonen. Dessutom är det ett brott mot de pressetiska reglerna (Suhonen betecknar sin bok som journalistik) att inte ge personer, ”som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt” och att inte ”återge alla parters ståndpunkter”. Men framförallt så är mycket av det som skrivs rena påhitt.

Det är kittlande med konspirationsteorier. Men det är sorgligt att en så uppenbart intelligent och välformulerad person som Suhonen inte kan acceptera att Juholts fall ytterst berodde på att han inte höll måttet som partiledare, vilket blev mer plågsamt påtagligt ju längre tiden gick.

* * *

PS: Får för övrigt kort uttala mig om det gravt felaktiga och kränkade sätt jag omskrivs i boken, i Dagens Media.