Tag Archives: socialdemokraterna

I sanningens tjänst?

”Jonas Morian en enskild medlem kräver min avgång och det toppar nu Expressens webb. Det är Faan orimlig nyhetsrapportering.”

Så skrev Håkan Juholt i ett sms som nog var avsett för en av hans mer förtrogna, men som hamnade fel. Och jag kan hålla med Juholt om att nyhetsvärderingen Expressen då gjorde var märklig. Jag var mycket riktigt ”en enskild medlem” i socialdemokraterna, utan uppdrag inom politiken eller aspirationer på några. Jag försörjde mig som egenföretagare inom kommunikation och hade i och för sig tidigare varit återkommande tyckare i Aftonbladet, men min egentligen enda kanal utåt var min blogg.

Vad var då bakgrunden till att Expressen ändå lyfte upp detta som förstanyhet på nätet?

Ja, ska man tro Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” så var jag kampanjledare för ett noga orkestrerat drev mot min partiledare. Jag ska enligt boken ha agerat på uppdrag av skumma intressen inom ”det vårdindustriella komplexet”, för att använda Suhonens ord.

Detta är dock fria fantasier, vilket jag upplyste Suhonen om under en två timmar lång intervju den 3 september i år. I ett mejl skriver han dock sedan att han inte använt något från intervjun i boken, vilket skulle förklara varför han bröt sitt uttryckliga löfte att om jag skulle få se inte bara eventuella citat utan också omnämnanden och sammanhang där jag förekom i boken, innan den gick i tryck.

Att Daniel Suhonen kontaktade mig för en intervju inför bokskrivandet var inte så förvånande. Vi är bekanta sedan flera år men har aldrig egentligen umgåtts. Vi tillhör lite olika falanger inom den breda kyrka som är socialdemokratin, och det är ingen hemlighet att jag var mycket kritisk mot processen som ledde fram till valet av Håkan Juholt – och när han väl var vald så uttalade jag mig flera gånger när hans missgrepp, klantigheter och skandaler uppmärksammades.

Jag har också varit kommunikations- och presschef på det privata vårdföretaget Attendo, samt deltagit i debatten om vinster i välfärden. Jag slutade dock på Attendo i början av 2010, dvs. ett år innan Juholt valdes.

Det framgick under intervjun att ”man skulle ju lätt kunna tro”, som Suhonen uttryckte det, att när jag slutade på Attendo och startade eget så fick jag ett uppdrag om att bedriva offentlig debatt emot vinstförbud i välfärden och emot Juholt. Detta avfärdade jag förstås som absurt, och betonade att välfärdsdebatten och Juholts olämplighet som s-ledare var två helt separata spår för mig, men båda handlade om min egen övertygelse och var inte något jag fått betalt för att driva.

Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, men kortfattat handlade min kritik mot Juholt om att han gjorde socialdemokratin ovalbar. Det handlade inte primärt om hans politiska retorik. Den slog an strängar hos såväl partimedlemmar som väljare. Många vittnade om att han gav sossar tillbaks lite självförtroende efter ett dåligt valresultat och en tid av opinionsmässig ökenvandring. Men bakom retoriken dolde sig dessvärre en person med väldigt dåligt omdöme. Och när skandal efter skandal briserade i medierna så blev det uppenbart att s inte kunde vinna valet 2014 med Juholt vid rodret.

Därför argumenterade jag för förändring. Det hade inte ett dyft att göra med frågan om vinst i välfärden. Det var i och för sig en fråga där jag tyckte att s riskerade att hamna snett – i synnerhet om Daniel Suhonen och Katalys linje om vinstförbud hade fått råda. Men det var en sakfråga bland andra, helt underställd partiledarfrågan.

Jag var dessutom långt ifrån ensam. På många håll inom socialdemokratin fanns ett växande missnöje med Juholts yvighet, brist på stringenta linje och att han faktiskt slirade på sanningen. Däremot hade jag varit en aktiv politisk bloggare och under period återkommande skribent i Aftonbladet under vinjetten ”Proffstyckarna” där jag och andra, utifrån olika perspektiv, tyckte till om politiken. Och givet hur mycket debatt som uppstod kring Juholts ledarskap så var han ett vanligt förekommande ämne. Detta kan ha varit skälet till att Expressen valde att lyfta fram just mig, när situationen blev så ohållbar att han inte längre kunde sitta kvar.

Allt detta berättade jag om i intervjun. Och när vi avslutade samtalet så tyckte jag att stämningen varit god och att Suhonen tycktes ha lyssnat, trots de konstiga frågorna om att jag skulle ha kampanjat mot betalning.

I fredags fick jag genom Facebook veta att boken ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard) släpps nu i veckan – utan att jag innan dess hört något från Suhonen om och i så fall i vilken utsträckning jag förekommer i boken. Jag skulle förstås själv ha kunnat ligga på om det tidigare, men jag hade skäl att tro att boksläppet ännu var några månader bort. Vid intervjutillfället sa Suhonen nämligen att den troligen skulle komma först till jul.

När jag nu fått tillfälle att läsa delar av ”Partiledaren..” kan jag konstatera att den innehåller den befängda konspirationsteorin om att jag mot betalning bedrivit opinionsbildning emot Juholt, i syfte att ta fokus från den så kallade Carmema-skandalen. Detta argumenteras det för genom lösa associationskedjor och direkta felaktigheter. Men jag får inte komma till tals i boken. Däremot nämns jag som källa och på ett ställe hänvisas det till vad jag sagt i intervjun (”När jag frågar Morian om detta efteråt nekar han till att ha kampanjat mot Juholt för betal­ning”).

Det är också värt att notera att även andra personer som påstås vara en del i den påstådda konspirationen, och som jag talat med, överhuvudtaget aldrig blivit kontaktade av Suhonen för att ge sin version.

Daniel Suhonen bröt alltså sitt löfte om att jag skulle få läsa delarna om mig, vilket i sig är anmärkningsvärt för någon som säger sig ha sanningen för ögonen. Dessutom är det ett brott mot de pressetiska reglerna (Suhonen betecknar sin bok som journalistik) att inte ge personer, ”som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt” och att inte ”återge alla parters ståndpunkter”. Men framförallt så är mycket av det som skrivs rena påhitt.

Det är kittlande med konspirationsteorier. Men det är sorgligt att en så uppenbart intelligent och välformulerad person som Suhonen inte kan acceptera att Juholts fall ytterst berodde på att han inte höll måttet som partiledare, vilket blev mer plågsamt påtagligt ju längre tiden gick.

* * *

PS: Får för övrigt kort uttala mig om det gravt felaktiga och kränkade sätt jag omskrivs i boken, i Dagens Media.

Annonser

Fri rörlighet i ett fritt Europa

Det var länge sedan jag skrev här, och när jag nu gör det så är det med viss vånda – trots att ämnet är angeläget.

En grundtanke i EU-samarbetet, och något som betonades av socialdemokratin i folkomröstningskampanjen 1994, är den fria rörligheten. Efter murens och kommunismens fall öppnades Europa och människor kunde röra sig fritt över nationsgränserna. I takt med att allt fler länder blivit fullvärdiga EU-medlemmar har den fria rörligheten möjliggjort för människor att resa, studera, arbeta och bedriva handel i Europa.

I politiska högtidstal talar mina socialdemokratiska partivänner fortfarande varmt om EU och den fria rörligheten. Men nu när valrörelsen börjar göra sig påmind så har det börjat låta annorlunda.

Ja, jag vet att det är skillnad på arbetskraftsinvandring från länder utanför EU och den fria rörligheten som gäller mellan EU-länderna. Men medan det senare inte kan rivas upp med mindre än att Sverige lämnar EU, vilket ytterst få driver, så förefaller överenskommelsen om arbetskraftsinvandring mellan allianspartierna och miljöpartiet vara en nagel i ögat på s. Detta trots att systemet bygger på att lön, socialförsäkringsvillkor och andra anställningsvillkor motsvarar dem som gäller för den i Sverige redan bosatta arbetskraften och lägst ska motsvara kollektivavtal eller branschpraxis.

Och ja, jag vet förstås att det från socialdemokratiskt håll uttrycks som att samma villkor ska gälla för alla som arbetar i Sverige, oavsett medborgarskap. Men nu börjar tonläget ändras. Omsorg om svenska villkor på arbetsmarknaden blir ett värnande av svenska arbetare framför de från andra länder.

Nyligen gav s beskedet att partiet går till val på att riva upp det så kallade Lavalavtalet. I samma veva gjorde man klart att arbetsmarknadens parter – alltså fackförbund och arbetsgivarorganisationer – i praktiken ska få vetorätt mot arbetskraftsinvandring i yrken där de anser att det inte finns behov av arbetskraft.

I en intervju med di.se i förra veckan förklarade socialdemokraternas valledare Jan Larsson innebörden av förslaget: ”Innan vi går ut i omvärlden och ber människor att flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben”.

För mig skär dessa ord i kroppen.

Stefan Löfven nyanserade sedan dessa tankegångar i SVT: ”Har vi ett behov eller har vi inte ett behov? Jag tycker att parterna ska få ge uttryck för det. Det är högst rimligt.”

Jag håller inte med. Självklart sympatiserar jag med att rimliga löner och schysta villkor bör gälla för anställda överallt. Människor ska inte utnyttjas på arbetsmarknaden. Men det kan inte vara socialdemokratisk politik att göra en av få lagliga vägar in i Sverige smalare. Vi måste klara av att hitta smartare lösningar, som inte åter reser murar eller ser till ”svenska” intressen först.

Och jag tvivlar varken på Stefan Löfven eller Jan Larsson när det gäller värderingar. Löfven har ett långt internationellt engagemang i ryggen och var starkt pådrivande för ett svenskt EU-medlemskap. Larsson har jag själv haft förmånen att jobba med och är en person jag känner djup respekt för. Min oro handlar om att s låtit sig skrämmas av Sverigedemokraternas framgångar i opinionen, inte minst inom LO-kollektivet. Jag är rädd att utspelet om vetorätt mot arbetskraftsinvandring handlar om att försöka vinna tillbaks röster från Sd.

Röstmatematiken är förstås en realitet att förhålla sig till. I den nyligen presenterade socialdemokratiska valstrategin konstaterades att s siktar på 35 procent i riksdagsvalet 2014 och att samarbete med andra partier ska ge vad som krävs för att hamna över 50. Det ligger nära tillhands att mp förväntas leverera merparten av detta.

Men till DI säger miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm att mp aldrig kommer vara med och bilda en regering som gör det svårare för människor att komma till Sverige. Jag tycker att Stefan Löfven och hans strateger bör begrunda detta. För givet att Maria Ferm menar allvar – vilket det finns all anledning att anta – så kommer det krävas en omsvängning från s om mp ska finnas kvar i ekvationen.

Jag vill väldigt gärna se en socialdemokratiskt ledd regering efter valet. Men inte på bekostnad av den viktiga principen om fri rörlighet, eller att ledande s-företrädare säger att jobb i Sverige i första hand ska gå till svenskar.

Sluten grupp för ökad öppenhet

Häromdagen skrev jag om socialdemokraternas bristande valprocesser. Jag konstaterade bl a att vi fokuserar så hårt på representativitet att vi riskerar att missa vilken kompetens de enskilda kandidaterna faktiskt kan bidra med.

Kort därefter skrev partisekreterare Carin Jämtin i SvD att hon, ”för att i framtiden förhindra att diskussioner om kandidaters lämplighet först efter att de valts istället för innan och med alla kända fakta framme från början”, tillsatt en arbetsgrupp med ansvar för att ta fram bättre rutiner för valberedning och stärka granskningsprocesserna.

Detta var förstås mycket välkommet. Men sedan kom ett medlemsbrev där arbetsgruppen presenterades mer utförligt: Lena Hjelm-Wallén, med mångårig erfarenhet från tidigare valberedningsarbete; Ilmar Reepalu, som valdes till ny ordförande i valberedningen vid kongressen i Göteborg, samt Hans Dahlgren, kanslichef hos socialdemokraterna. Det är alltså hela gruppen. Ingen från t ex SSU och ingen som kan ge lite utifrånperspektiv. Ambitionen att vara ”framtidspartiet” kom lindrigt sagt på skam.

Vi var flera socialdemokrater som uttryckte vårt missnöje med detta på bl a Twitter och Facebook. Själv lyfte jag idén att det utmärkta initiativet Öppna kriskommissionen borde återuppta verksamheten och damma av några av de idéer de presenterade efter valförlusten 2010. I sitt dokument Organisation för framtiden skrev Öppna kriskommissionen:

”Vi behöver med öppna nomineringar bli tydligare över vad vi ställer för krav på de som vill vara förtroendevalda och representera socialdemokraterna. Idag så är det inte för den enskildes kompetens som den blir nominerad utan ofta på andra premisser. Politiska skuldsedlar, maktbalanser och personliga agendor styr i allt för stor utsträckning nomineringsprocesserna. Vi behöver göra en kravspecifikation på samtliga uppdrag. Vidare så ska det ställas krav/kontrakt över vad som gäller när man är vald. Där vilken tid som vi förväntar oss ska vara med och vad den valde skall leverera tillbaka i olika sammanhang. Tror att det skulle underlätta rekrytering om människor vet vad som gäller vid olika uppdrag. Vi tror inte det skulle skrämma utan tvärtom locka.”

Jag instämmer i varje ord och håller nu tummarna för att de idéer jag är övertygad om kommer att komma fram i detta gräsrotsarbete även når fram till Jämtin och hennes väldigt begränsade lilla grupp av valprocessutvecklare.

Val utan beredning

[UPPDATERAD] Den för många överraskande petningen av Ylva Johansson ur socialdemokraternas partistyrelse och det nästan lika överraskande valet av Omar Mustafa, sätter återigen fokus på partiets bristande valprocesser.

Jag har skrivit om detta flera gånger förut, inte minst i samband med valet av Håkan Juholt till partiledare och det kaos som sedan följde. Faktum är att det var just processen med att få fram en efterträdare till Mona Sahlin som lade grunden till många av de problem som sedan drabbade s. Juholt var i hög grad okänd för väljarna, och även många aktiva socialdemokrater blev tagna på sängen när han överraskande presenterades som valberedningens förslag. Om detta skriver Tommy Möller och Margit Silberstein i boken En marsch mot avgrunden.

Hade socialdemokraterna då i stället haft flera olika kandidater, som efter att Sahlin aviserat sin avgång ställt sig upp och sagt att de skulle vilja anta utmaningen att leda sitt parti, så hade förmodligen aldrig Juholt blivit vald. Nu blev han en kompromisskandidat i elfte timmen, efter att distriktsrepresentanter motsatt sig och blockerat flera andra förslag från valberedningen. Och i och med att det blev så bråttom på slutet missades – av allt att döma – det i andra rekryteringssammanhang obligatoriska momentet med att kolla upp ”lik i garderoben” och att ta referenser. Hade så skett hade såväl Juholt som partiet varit bättre rustade mot skriverier om att hans sambo var dömd för bedrägeri, och hans egna tveksamma bostadsersättning från riksdagen.

Man skulle kunnat tro att socialdemokratin lärt sig något av detta. Ändå kunde vi nu på partikongressen i Göteborg återigen bevittna besynnerliga scener och märkliga val.

Om detta skriver socialdemokraten, tillika professor i statsvetenskap, Ulf Bjereld förtjänstfullt: ”Beslutet om verkställande utskottets sammansättning inramades av kaos, tidsbrist och avsaknad av öppen debatt. På grund av djup oenighet om utskottets sammansättning fick ombuden tillgång till valberedningens förslag först en kort stund innan det att omröstningen skulle äga rum.”

Jag tänker inte ge mig in i frågan om valet av Omar Mustafa var rätt eller fel. Jag känner honom inte och kan för lite om debatten bland svenska muslimer om jämställdhet, respekt för andra religioner och synen på homosexualitet. Däremot kan jag, precis som många andra redan gjort, konstatera att en enkel Google-sökning hade gett både det nominerande partidistriktet Stockholms arbetarekommun och valberedningen kännedom om att Mustafas namn var förknippat med kontrovers. Även om man tycker att det inte diskvalificerade honom för att ta plats i partistyrelsen så borde det rimligen ha satt igång ett maskineri för att hantera och besvara de frågor som självklart skulle ställas.

Än en gång blev det nu i stället uppenbart att s bereder val av ledande företrädare dåligt, om ens alls. Den förhärskande principen verkar vara representativitet. Landsändar, fackförbund och sidoorganisationer måste vara representerade på ett balanserat sätt. Fördelningen mellan kvinnor och män måste vara rimlig, och på senare år har även människors ålder och – om än i mindre utsträckning – etnicitet börjat tas i beaktande. Problemet är att när all energi läggs på detta så missas något grundläggande: kandidaternas egentliga kvalifikationer.

Idéer för framtiden

I skuggan av den heta debatten om centerpartiets nya idéprogram, pågår ett liknande arbete i socialdemokratin. Låt mig återkomma om det. Först några ord om centerpartiet.

SVT Debatt skriver pr-konsulten och den tidige politiske reportern Paul Ronge att ett riksdagsparti inte kan ”brainstorma” fram ett politiskt ideologiskt program. ”Alla som sysslat med, eller bevakat politik vet att den här typen av program måste vara seriösa och kunna förankras brett i ett parti”, skriver Ronge. Själv ställer jag mig frågan: ”Varför då?”.

Det borde inte vara en naturlag att politikutveckling alltid måste ske på samma sätt. Tvärtom kan det vara nyttigt att pröva nya former, bedriva processen mer öppet och faktiskt tillåta sig att ta ut svängarna. Sedan bör förstås ytterst medlemmarna få säga sitt. En programgrupp kan presentera sitt förslag, andra kan komma med motförslag, varpå diskussioner och kompromisser följs av omröstningar. Nu tvingades istället flertalet ledande centerpartister – och till sist även Annie Lööf själv – ut och ta avstånd från stora delar av programgruppens förslag, drygt en månad innan den extra partistämma som har i uppdrag att fatta beslut om den slutgiltiga texten till det nya idéprogrammet. Detta lägger självklart en våt filt över debatten fram till stämman.

Själva innehållet i programgruppens förslag har jag inte mycket att säga om; jag har aldrig varit medlem i centerpartiet och känner inget behov av att lägga mig i partiets politik. Däremot kan jag känna en del förundran över de hånfulla ord om ”månggifte” som hörts inte minst från vänsterdebattörer.

I idéprogramförslaget sägs bland annat att ”Alla människor ska ha rätt att göra egna livsval så länge de inte skadar någon eller begränsar andra människors frihet”, samt att ”Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar”. Jag tycker personligen inte att detta är särskilt kontroversiellt. Det är dessutom väldigt likt tankegångar som många gånger förespråkats av just vänsterfolk.

Med det sagt vill jag gärna dra en parallell till det programarbete som pågår inom s. Här är det inte ett idéprogram utan ett nytt partiprogram som arbetas fram och ska antas på partikongressen i april. Arbetet började i december 2011 med att ett första diskussionsmaterial, baserat på Kriskommissionens rapport, skickades ut till partiorganisationen. Under våren 2012 startades en blogg där ledamöter i programkommissionen och gästskribenter tyckte till om socialdemokratiska idéer. Dessutom arrangerades seminarier runt om i landet. I slutet av förra året presenterade programkommissionen ett förslag på nytt partiprogram, vilket sedan gick ut på remiss.

Jag har inget att invända emot processen. Den var ovanligt och föredömligt öppen för att vara socialdemokraterna. Däremot skiljer sig det socialdemokratiska programarbetet på ett annat avgörande sätt från centerpartiets: den förra leds av partiordföranden. När programkommissionen skapades, leddes den av Håkan Juholt. I dag är det Stefan Löfven. Detta tycker jag är tveksamt av flera skäl.

För det första blir det rimligen svårare för en arbetsgrupp att tänka fritt och nytt om dess möten leds av partiordföranden. För det andra blir Löfven, i det här fallet, nu personligen ansvarig för programförslaget på ett helt annat sätt än vad Lööf är för centerpartiets programgrupp (där hon inte ingått).

Nu har förvisso en del politiska kommentatorer ändå hävdat att de ”nyliberala” – detta favorit-glåpord i svensk politisk debatt – tankegods som sägs prägla förslaget är ett direkt resultat av centerledarens egna värderingar. Men formellt är ändå programgruppen fristående från partiledningen, och det är förmodligen en bra idé.

Skulle nu – mot förmodan (den socialdemokratiska partiledningen brukar inte få stryk på s-kongresser) – programkommissionen bli nedröstad på ett eller annat område i april, så vore det de facto misstroendeförklaringar mot Stefan Löfven som ju lett kommissionens arbete. Detta hade kunnat undvikas genom att hålla honom utanför processen.

Det socialdemokratiska bottenskrapet

På TV4 Nyheterna i går uppgavs det att Stefan Löfvens konstaterande att vinst i välfärden inte kan förbjudas väckt ”öppen, intern kritik” inom s. Kritiken visade sig bestå av att en före detta riksdagsledamot startat en namninsamling i syfte att samla de som vill ”stå emot utförsäljningar av våra gemensamma tillgångar och försvara en demokratisk och jämlik välfärd mot riskkapitalisternas vinstjakt”.

Behjärtansvärt, onekligen. Det torde vara svårt att hitta någon socialdemokrat som försvarar de många gånger otroligt märkliga försäljningar som borgerligt styrda kommuner och landsting gjort av hemtjänstverksamhet, skolor och vårdcentraler. Det finns knappast inte heller någon sosse som inte försvarar idén om demokratisk och jämlik välfärd.

Däremot kan man förstås lägga olika innebörd i begreppen, och då syns också åsiktsskillnader inom den breda socialdemokratiska kyrkan. Men detta har jag skrivit om förut. Nu tänkte jag i stället fokusera på TV4-inslaget.

Efter att uppgiften om ”öppen, intern kritik” påannonserats var det nog många som undrade vad som egentligen pågick. När det sedan visade sig att denna kritik främst verkade komma från ovan nämnde f d riksdagsledamot framstod plötsligt ”nyheten” som rätt innehållslös. Själv dristade jag mig till att på Twitter beteckna TV4:s val av källa som ”bottenskrap”. Då detta ordval tydligen väckt en del upprörda känslor så tänkte jag utveckla vad jag menade.

Min poäng är att det i alla politiska rörelser går att hitta personer som är missnöjda med rörelsens enskilda ställningstaganden eller politiska inriktning i stort. Inte sällan menar dessa personer att de själva står för den ”rätta” hållningen och det är andra som avvikit.

Det är inget konstigt med detta. Tvärtom är det bra med intern debatt och ifrågasättande. Själv tycker jag också att det är bra att sådan kritik kommer upp till ytan och att debatten tas så öppet som möjligt.

Men när ett riksnyhetsmedium som TV4 Nyheterna väljer att uppmärksamma sådana interna debatter vore det klokt att först kolla hur pass representativa personerna som får uttala sig är för sina respektive partier. I det här fallet valde man en person som faktiskt är att betrakta som bottenskrap.

Jag vill betona att mitt ordval inte handlar om de socialdemokrater som sympatiserar med uppfattningen att det borde råda vinstförbud för företag inom välfärdssektorn. Det är en fullt legitim åsikt, även om jag själv inte delar den. Däremot vidhåller jag att TV4 gjorde en felbedömning som inte i stället hade med exempelvis Skånes socialdemokratiska partidistrikts ordförande eller någon annan ledande företrädare för distriktet, som enligt tv-inslaget ställt sig bakom den här linjen.

Nu valde man en person som i åtminstone ett drygt 50-tal blogginlägg författat olika grova påhopp – bara på mig. Lägg till det alla andra namngivna socialdemokrater som omskrivits på bloggen i negativa ordalag så får man en imponerande lista okvädningsord. Till det kommer också ett stort antal lätt maskerade personer som hånats i evighetsföljetongen ”Personvalsskolan”.

Det är, kort sagt, inte en person med det bästa av omdömen vi har att göra med.

C-utspel luktar desperation

I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver i dag centerpartiledare Annie Lööf och dito partisekreterare Michael Arthursson att alliansen borde samverka mer med miljöpartiet. Jag vet inte jag. Känns det inte lite väl desperat?

Lööf och Arthursson skriver att alliansen och mp gjort ”en historisk överenskommelse” om asyl- och migrationspolitiken. Och det är i och för sig sant. Men så sent som i lördags slog mp- språkröret Gustav Fridolin i Ekots lördagsintervju fast att om inte flyktingar som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd får samma rätt till sjukvård senast i höstens budget så upphör samarbetet i flyktingfrågan.

Rätten till vård för s k papperslösa är med andra ord ett oavvisligt krav från miljöpartiet. Och skälet till att det ännu inte hänt något på den punkten är välkänt: moderaterna håller emot.

Och om inte den frågan vore nog så tog Fridolin i SVT:s Agenda för en tid sedan effektivt död på spekulationerna om ett regeringssamarbete mellan hans parti och alliansen. Han uttalade i samband med programmet att ”Alliansen hade [när de bildades] som politiskt mål att i grunden förändra de svenska trygghetssystemen. Det sympatiserar jag inte med.”.

Skapligt klara besked, således. Så varför försöker ändå centerpartiet knyta upp mp till alliansen? Svaret är: desperation.

I en lång rad opinionsmätningar den senaste tiden klarar centerpartiet bara fyraprocentsspärren till riksdagen med ett nödrop. Och allianskollegan kristdemokraterna ligger stadigt under gränsen. Även om opinionsläget lär hinna svänga fram och tillbaks flera gånger innan valet 2014, så är förstås allianspartistrategerna djupt oroade över siffrorna. Kd har flera gånger räddat sig kvar i riksdagen tack vare stödröster från andra borgerliga väljare. De som stödröstat har sannolikt gjort det för att man hellre vill ge de borgerliga åtminstone 4 procent i riksdagen, än 3,9 utanför.

Men om både c och kd i valet 2014 står och vacklar på riksdagströskeln riskerar det att leda till röstsplittring bland stödröstarna. Resultatet kan bli att inget av partierna kommer in, och att väljarna i stället tar det säkra för det osäkra och röster på moderaterna. Åtminstone i Stockholms län har en del moderater insett att detta kan bli fallet och därför försökt värva över kd-politiker.

Det är fortfarande tämligen lång tid kvar till valet, och ännu har inte de forna kamraterna inom s, mp och v deklarerat om de avser att gå till val i koalition som senast. Själv tycker jag det vore klokt att vänta så länge som möjligt med att ge något sådant besked. Alla rödgröna partier har relativt nytillträdda partiledare och behöver tid att få dessa varma i kläderna och utveckla sin respektive politik.

Realistiskt sett kan dock inte socialdemokratin, trots för närvarande gynnsamma opinionssiffror, vinna valet mot alliansen på egen hand. Åtminstone något parti måste man samverka med för att kunna få majoritet i riksdagen. Och givet miljöpartiets tydliga ställningstagande mot alliansen borde de ligga bra till som förstahandsalternativ.