Tag Archives: Håkan Juholt

I sanningens tjänst?

”Jonas Morian en enskild medlem kräver min avgång och det toppar nu Expressens webb. Det är Faan orimlig nyhetsrapportering.”

Så skrev Håkan Juholt i ett sms som nog var avsett för en av hans mer förtrogna, men som hamnade fel. Och jag kan hålla med Juholt om att nyhetsvärderingen Expressen då gjorde var märklig. Jag var mycket riktigt ”en enskild medlem” i socialdemokraterna, utan uppdrag inom politiken eller aspirationer på några. Jag försörjde mig som egenföretagare inom kommunikation och hade i och för sig tidigare varit återkommande tyckare i Aftonbladet, men min egentligen enda kanal utåt var min blogg.

Vad var då bakgrunden till att Expressen ändå lyfte upp detta som förstanyhet på nätet?

Ja, ska man tro Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” så var jag kampanjledare för ett noga orkestrerat drev mot min partiledare. Jag ska enligt boken ha agerat på uppdrag av skumma intressen inom ”det vårdindustriella komplexet”, för att använda Suhonens ord.

Detta är dock fria fantasier, vilket jag upplyste Suhonen om under en två timmar lång intervju den 3 september i år. I ett mejl skriver han dock sedan att han inte använt något från intervjun i boken, vilket skulle förklara varför han bröt sitt uttryckliga löfte att om jag skulle få se inte bara eventuella citat utan också omnämnanden och sammanhang där jag förekom i boken, innan den gick i tryck.

Att Daniel Suhonen kontaktade mig för en intervju inför bokskrivandet var inte så förvånande. Vi är bekanta sedan flera år men har aldrig egentligen umgåtts. Vi tillhör lite olika falanger inom den breda kyrka som är socialdemokratin, och det är ingen hemlighet att jag var mycket kritisk mot processen som ledde fram till valet av Håkan Juholt – och när han väl var vald så uttalade jag mig flera gånger när hans missgrepp, klantigheter och skandaler uppmärksammades.

Jag har också varit kommunikations- och presschef på det privata vårdföretaget Attendo, samt deltagit i debatten om vinster i välfärden. Jag slutade dock på Attendo i början av 2010, dvs. ett år innan Juholt valdes.

Det framgick under intervjun att ”man skulle ju lätt kunna tro”, som Suhonen uttryckte det, att när jag slutade på Attendo och startade eget så fick jag ett uppdrag om att bedriva offentlig debatt emot vinstförbud i välfärden och emot Juholt. Detta avfärdade jag förstås som absurt, och betonade att välfärdsdebatten och Juholts olämplighet som s-ledare var två helt separata spår för mig, men båda handlade om min egen övertygelse och var inte något jag fått betalt för att driva.

Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, men kortfattat handlade min kritik mot Juholt om att han gjorde socialdemokratin ovalbar. Det handlade inte primärt om hans politiska retorik. Den slog an strängar hos såväl partimedlemmar som väljare. Många vittnade om att han gav sossar tillbaks lite självförtroende efter ett dåligt valresultat och en tid av opinionsmässig ökenvandring. Men bakom retoriken dolde sig dessvärre en person med väldigt dåligt omdöme. Och när skandal efter skandal briserade i medierna så blev det uppenbart att s inte kunde vinna valet 2014 med Juholt vid rodret.

Därför argumenterade jag för förändring. Det hade inte ett dyft att göra med frågan om vinst i välfärden. Det var i och för sig en fråga där jag tyckte att s riskerade att hamna snett – i synnerhet om Daniel Suhonen och Katalys linje om vinstförbud hade fått råda. Men det var en sakfråga bland andra, helt underställd partiledarfrågan.

Jag var dessutom långt ifrån ensam. På många håll inom socialdemokratin fanns ett växande missnöje med Juholts yvighet, brist på stringenta linje och att han faktiskt slirade på sanningen. Däremot hade jag varit en aktiv politisk bloggare och under period återkommande skribent i Aftonbladet under vinjetten ”Proffstyckarna” där jag och andra, utifrån olika perspektiv, tyckte till om politiken. Och givet hur mycket debatt som uppstod kring Juholts ledarskap så var han ett vanligt förekommande ämne. Detta kan ha varit skälet till att Expressen valde att lyfta fram just mig, när situationen blev så ohållbar att han inte längre kunde sitta kvar.

Allt detta berättade jag om i intervjun. Och när vi avslutade samtalet så tyckte jag att stämningen varit god och att Suhonen tycktes ha lyssnat, trots de konstiga frågorna om att jag skulle ha kampanjat mot betalning.

I fredags fick jag genom Facebook veta att boken ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard) släpps nu i veckan – utan att jag innan dess hört något från Suhonen om och i så fall i vilken utsträckning jag förekommer i boken. Jag skulle förstås själv ha kunnat ligga på om det tidigare, men jag hade skäl att tro att boksläppet ännu var några månader bort. Vid intervjutillfället sa Suhonen nämligen att den troligen skulle komma först till jul.

När jag nu fått tillfälle att läsa delar av ”Partiledaren..” kan jag konstatera att den innehåller den befängda konspirationsteorin om att jag mot betalning bedrivit opinionsbildning emot Juholt, i syfte att ta fokus från den så kallade Carmema-skandalen. Detta argumenteras det för genom lösa associationskedjor och direkta felaktigheter. Men jag får inte komma till tals i boken. Däremot nämns jag som källa och på ett ställe hänvisas det till vad jag sagt i intervjun (”När jag frågar Morian om detta efteråt nekar han till att ha kampanjat mot Juholt för betal­ning”).

Det är också värt att notera att även andra personer som påstås vara en del i den påstådda konspirationen, och som jag talat med, överhuvudtaget aldrig blivit kontaktade av Suhonen för att ge sin version.

Daniel Suhonen bröt alltså sitt löfte om att jag skulle få läsa delarna om mig, vilket i sig är anmärkningsvärt för någon som säger sig ha sanningen för ögonen. Dessutom är det ett brott mot de pressetiska reglerna (Suhonen betecknar sin bok som journalistik) att inte ge personer, ”som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt” och att inte ”återge alla parters ståndpunkter”. Men framförallt så är mycket av det som skrivs rena påhitt.

Det är kittlande med konspirationsteorier. Men det är sorgligt att en så uppenbart intelligent och välformulerad person som Suhonen inte kan acceptera att Juholts fall ytterst berodde på att han inte höll måttet som partiledare, vilket blev mer plågsamt påtagligt ju längre tiden gick.

* * *

PS: Får för övrigt kort uttala mig om det gravt felaktiga och kränkade sätt jag omskrivs i boken, i Dagens Media.

Annonser

En valbar partiledare

Efter att Håkan Juholt meddelade att han med omedelbar verkan lämnade uppdraget som partiordförande, har jag fått en del sura kommentarer från socialdemokratiska partimedlemmar. ”Nu är du väl nöjd?”, har det hetat. Detta då jag varit en av dem som argumenterat för att s knappast skulle kunna vinna valet 2014 med Juholt som partiledare, och att han därför borde träda tillbaks.

Men nej, jag är verkligen inte nöjd. Fortfarande saknas förutsättningarna för att socialdemokratin på allvar ska kunna utmana alliansen om regeringsmakten. Ett ledarlöst tillstånd är självklart inte bra.

Däremot tycker jag inte att det finns någon anledning att stressa fram en tillförordnad ledare. Mina resonemang om detta utvecklar jag i ett inlägg på Second Opinion i dag.

Men jag har också invändningar mot de olika ”kravlistor” som figurerar i medierna just nu, om vilken profil nästa socialdemokratiska partiledare bör ha. Jag vet förstås inte hur pass förankrade dessa krav egentligen är i partiet eller om man ens ska ta dem på allvar. Vad som dock oroar mig är att så många socialdemokrater som uttalar sig om vad som är viktigt för näste partiordförande är att det ska vara någon som kan ”ena partiet”.

Det som oroar med detta är inifrånperspektivet. Jag har hittills inte uppfattat att någon ställt som krav att socialdemokraternas partiledare ska upplevas som valbar och självklar statsministerkandidat.

Ambitionen inom s måste vara att vi ska vinna nästa val och kunna ge Sverige ett bättre alternativ än allianspolitik. Detta bör väl vara rimligare än att tillfredsställa alla motstridiga viljor och falanger inom partiet? Få saker tenderar att ena splittrade partier som valframgångar. Och gudarna ska veta att s behöver sådana.

Jag förespråkar ingen specifik person som s-ordförande. Jag vet att det finns gott om kompetenta människor som skulle kunna göra ett utmärkt jobb. Och med en öppen process där flera kandidater kan redogöra för vad de vill göra politiskt, får såväl partimedlemmar som väljare chansen att lära känna och få förtroende för den som vill utmana Fredrik Reinfeldt om statsministerposten.

Socialdemokratin befinner sig i en mycket allvarlig situation. Det vore dumt att i ett sådant läge jäkta fram ytterligare en kompromisslösning som inte ger oss förutsättningar att vinna val och bedriva politiskt förändringsarbete.

2011 i backspegeln

Jag har fått förmånen att i Aftonbladet försöka sammanfatta Håkan Juholts opinions- och förtroendemässiga uppgång och fall under 2011 – och peka ut vägar ut ur krisen för socialdemokratin. Detta kan ni ta del av här.

Men jag känner att det finns en del att tillägga. I min artikel skriver jag en del om opinions- och förtroendemätningar. Sedan texten skrevs har det publicerats några till som förstärker snarare än förändrar den bild jag målar upp. Faktum är att siffrorna är väldigt oroväckande ur ett s-perspektiv. Enligt de sammanställningar av olika opinionsundersökningar som görs – så kallade poll of polls så ligger socialdemokraterna i dag på lite drygt 25 procent. Och förtroendet för Håkan Juholt ligger på 8 eller 16 procent, beroende på om man ska tro på YouGovs eller Sifos uppgifter.

Trots det allvarliga läget så tror jag att s kan vända trenden och åter bli ett seriöst regeringsalternativ. Men då måste det till en förändring i ledningen. I klartext: Håkan Juholt behöver avgå och en ny partiordförande väljas.

Johan Westerholm har föreslagit en norsk lösning för den svenska socialdemokratin, där partiordförande (med ansvar för idépolitik och ideologisk färdriktning) och partisekreterare (ansvarig för organisationen) kompletteras med en partiledare som är ansvarig för dagspolitik – och i realiteten är partiets statsministerkandidat. Poängen med en sådan lösning, utöver att sprida det tunga ledningsansvaret på fler personer, är att dagens redan valda företrädare inte behöver träda tillbaks. I praktiken innebär det dock förstås ändå en degradering av dagens partiordförande.

Jag är personligen skeptisk till en sådan här konstruktion. Om inte annat ser jag en klar risk i att det kan uppstå sprickor i synen på politiken mellan partiordföranden och partiledaren, vilket skulle uppfattas betydligt mer negativt än de som vi genom åren kunnat se mellan partiordförande och partisekreterare.

I likhet med Westerholm har jag inte så mycket politiska invändningar mot Håkan Juholt. När jag för ett tag sedan kommenterade det socialdemokratiska förtroenderådet, så konstaterade jag att idéerna om långsiktiga mål för sysselsättningen och antal arbetade timmar, samt mål för statliga infrastrukturinvesteringar, är bra. Det här är politiska områden där socialdemokraterna traditionellt har trovärdighet och alliansregeringen framstår som svag.

Däremot är det inte offensivt nog. I Aftonbladet skriver jag att socialdemokratin under våren borde formulera skarpa förslag för att exempelvis stötta tjänstesektorn och underlätta framväxandet av nya arbetstillfällen. Det vore vidare välkommet med tankar om ökad arbetskraftsinvandring och – i spåren av höstens medierapportering och debatt – en satsning på kunskaps- och kompetenslyft inom vården och omsorgen. Sedan borde vi ta lärdom av våra danska partivänners satsning på så kallad flexicurity, för ökad flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden – något också Erik Laakso skrivit klokt om.

* * *

För övrigt har nu socialdemokraternas programkommission inlett arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram. Man har bl a presenterat ett diskussionsmaterial och ”inbjuder alla partiorganisationer, men också enskilda medlemmar, att delta i programdiskussionen”. Jag kommer själv att svara på inbjudan genom att redovisa mina svar här på bloggen i vår. Och jag hoppas att fler – inte bara s-medlemmar – tar chansen att ge kommissionen värdefull input om den framtida socialdemokratiska politiken. För mycket står på spel för att överlåta detta viktiga arbete till enbart redan frälsta.

Vinstförbud är dålig s-politik

Det var väldigt välkommet att det socialdemokratiska förtroenderådet nyligen kunde slå fast att s vill ha långsiktiga mål för sysselsättningen och antal arbetade timmar, samt mål för statliga infrastrukturinvesteringar. Det här är politiska områden där socialdemokraterna traditionellt har trovärdighet och alliansregeringen framstår som svag.

Att däremot hota med att riva upp kongressbeslut om att acceptera vinstdrivande företag inom välfärdssektorn är knappast en valvinnare. Privata aktörer inom vård och omsorg har i Sverige fått bedriva verksamhet med vinst i över 20 år. Under den tiden har det självklart funnits oseriösa lycksökare i branschen som främst varit ute efter snabba pengar. Och även bland seriösa, stabila entreprenörer har vi kunnat läsa om skrämmande händelser och rena övergrepp – som nu i höst, då flera vårdskandaler uppmärksammats. Men sådant har också skett i den offentligt drivna vården, utan att det rests krav på att ge kommuner eller landsting driftsförbud. Det är inte troligt att vårdskandaler kommer vara det som fäller avgörandet för väljarna på valdagen.

För Håkan Juholt verkar dock vinststopp blivit något av en hjärtefråga. I sitt kongresstal i våras slog han fast att ”människovärdet måste gå före marknadsvärdet”. Men är det verkligen människovärdet som står på spel när företag etablerar sig och erbjuder vård- och omsorgsverksamhet? När brukare och personal får möjlighet att välja mellan olika vård- respektive arbetsgivare? Eller när vi som vård- och medicinbehövande kan slinka in på Cityakuten eller apotek Medstop för att få hjälp och service?

Jag tror att socialdemokratin förlorar på att göra detta till en valfråga. Människor har vant sig vid valfrihet och vill inte återgå till en ordning där det offentliga har monopol på vård och omsorg. Men Juholt försöker göra gällande att vi kan stätta stopp för just vinstdrivande företag på välfärdsområdet, utan att minska mångfalden av utförare.

Själv har jag svårt att förstå varför de som driver exempelvis ett privat äldreboende inte ska få gå med vinst – men att de som byggde huset där verksamheten bedrivs eller städfirman som håller den ren får göra det.

I ett tidigare blogginlägg, skrivet efter uppmärksammade missförhållanden i privat vård- och omsorgsverksamhet, redogjorde jag för mina egna erfarenheter som anställd i ett vinstdrivande, riskkapitalbolagsägt företag – Attendo. Jag konstaterade att det är ganska lätt för företag att låta bli att gå med vinst. Överskott kan delas ut som styrelsearvoden eller bonusar, och plötsligt framstår det ekonomiskt framgångsrika företaget som icke-vinstdrivande.

När Juholt och andra i debatten framhåller att man i en del andra länder inte tillåter vinstintressen inom vården, verkar man glömma bort detta faktum. Jag frågar mig vad vi vinner på lagreglera bort vinstdrivande företag inom vård och omsorg, om allt det innebär är ökat ekonomiskt trixande.

Vad man också bör komma ihåg är att vinst är en ersättning till kapitalägare och entreprenörer – på samma sätt som lön är en ersättning till de anställda. Jag har inte hört några röster höjas för att vårdanställda borde arbeta utan lön. Varför ska då vårdentreprenören göra det?

Frågan om vinststopp, som under många år drivits av vänsterpartiet – utan att det gett dem någon nämnvärd framgång i valen, har denna gång uppkommit i kölvattnet efter uppmärksammade vårdskandaler. Jag skulle välkomna politiska förslag om att ställa ordentliga krav och inrätta effektiva tillsynsverktyg för all vård- och omsorgsverksamhet, såväl offentlig som privat. Men att lagstifta mot vinstintressen är inte en framkomlig väg.

Expressen, ”PR-sossarna” och sanningen

pr_sossarnaI går kväll blev jag uppringd av Expressen-reportern Ingvar Hedlund som berättade att tidningen hade fått uppgifter om några olika nätverk av person som arbetade för att få Håkan Juholt avsatt som partiledare. I ett av dessa nätverk, de så kallade ”PR-sossarna”, sades bland annat jag, Niklas Nordström och Carl Melin ingå.

Först skrattade jag bara åt det, och förnekade sedan bestämt att jag skulle ingå i något sådant nätverk. Det är liksom inte så det funkar. Däremot är det ingen hemlighet att jag är kritisk till Håkan Juholt och att jag tycker att han borde kliva åt sidan för att socialdemokraterna ska ha någon chans att utmana alliansen om regeringsmakten 2014. Och detta pratar jag naturligtvis om med olika människor. Men därifrån är steget mycket långt till att arbeta för att få partiledaren petad.

faksimilI dag publicerade (ej på nätet) ändå Expressen en stort uppslagen artikel, signerad Niklas Svensson, i vilken en anonym källa som påstås ”stå partiledaren nära” uppger att Håkan Juholt har ”en svart lista” över motståndare inom det socialdemokratiska partiet – motståndare som sägs vara formerade i tre grupperingar. Och en av dessa sägs då vara ”PR-sossarna”.

De andra två grupperingarna påstås utgöras av ”Gubbgruppen” – med Sven-Erik Österberg, Thomas Östros, Ibrahim Baylan och Stefan Stern, samt ”SSU-falangen” – med Mikael Damberg, Nils Vikmång, Jonas Hellberg, Lena Hallengren och Anders Johansson.

Inte någon tillstymmelse till stöd för den anonyma källans påstådda uppgifter anförs i artikeln. Faktum är att den enda, förutom den anonyma källan, som uttalar sig i artikeln är jag – som kraftfullt förnekar att jag skulle vara en del av något sådant här nätverk.

Jag konfronterade Niklas Svensson på Twitter om detta. Han svarade då att ”Det som sägs i artikeln är inget du kan dementera” samt att jag ”finns de facto på ’svarta listan’”, vare sig jag vill eller ej. Jag undrade då om Svensson också hade slagit upp en story om att Thomas Östros i själva verket var en terminator från framtiden, om en anonym källa uppgett det. På detta svarade Svensson: ”Pajas”.

Vi kommer nog inte så mycket längre. Expressen verkar mena att jag och tidningens läsare ska tro på denna påstådda anonyma källa, utan att något bevis för vare sig ”svart lista” eller hemliga nätverk presenterats. Och detta i en artikel där för övrigt också Mikael Damberg påstås ha deklarerat att han ville bli partiledare. Jag bad Niklas Svensson om en källa till detta, varpå han hänvisade till en Facebook-post i februari om att Damberg ”verkligen vill vara med och ta ansvar för den nystart som partiet behöver”. Det vill säga något nog alla aktiva sossar kände i det läget, vilket inte är samma sak som att säga att man vill bli partiledare.

* * *
I sammanhanget vill jag gärna uppmärksamma en väldigt rolig bild som efter Twitter-växlingen mellan mig och Svensson spreds av Robin Zachari, på Alliansfritt Sverige:

kupplotto

Socialdemokraterna och bidragen

I går rapporterade SVT att socialdemokraterna övergett det tidigare rödgröna kravet om en lagreglering av privata partibidrag. I stället skulle riksdagspartierna försöka nå en frivillig uppgörelse om hur privata bidrag ska redovisas.

Detta bekräftades delvis av partisekreterare Carin Jämtin, som menade att de reservationer s lagt tillsammans med mp och v i riksdagen, till förmån för en lagstiftning, ”har varit verkningslösa” eftersom moderaterna och Sverigedemokraterna hittills blockerat varje initiativ i frågan.

Därför, uppgav Jämtin, har s sökt en ny metod för att nå framgång. Man fick med sig moderaterna på att ”diskutera frågan i kretsen av partisekreterare”, något som sågs som en öppning från moderaternas sida till att åstadkomma en verklig förändring mot en större öppenhet vad gäller redovisningen av partifinansieringen.

”Vi har således inte bytt åsikt i frågan utan bytt metod”, slog Carin Jämtin fast. Nästan identiska ord använde Sven-Erik Österberg, socialdemokraternas gruppledare i konstitutionsutskottet, i ett pressmeddelande: ”Vi har inte bytt åsikt i frågan om redovisning av partibidragen. Vi har bytt metod.”

”Ju mer transparens, desto bättre för medborgarna”, säger samma Österberg i tidningen Riksdag & Departement. Men då gäller det kungahuset. En motion från socialdemokraterna om ökad demokratisk insyn i kungahusets ekonomi har nämligen fått majoritetens stöd i utskottet. Konsekvens, någon?

Jag vill, i likhet med Alexandra Einerstam, gärna påminna om den utmärkta kampanjen partibidrag.se, som bland annat socialdemokraterna ställt sig bakom. Läs gärna också vad Magnus Ljungkvist skrivit i frågan.

Och för att göra röran fullständig uppger Expressens Niklas Svensson i dag att Håkan Juholt under dagen har läxat upp Sven-Erik Österberg.

Enligt Svensson källor ska Juholt ha reagerat starkt när han fick klart för sig att Österberg gjort upp med regeringen om att slopa kravet på lagstiftning om partibidrag. När s-riksdagsgruppen sammanträder i eftermiddag/kväll väntas – enligt Expressen – Håkan Juholt stå fast vid kravet på lagstiftning – trots överenskommelsen som Österberg ingått.

Själv håller jag tummarna för att det här snart reder ut sig, och att Juholts påstådda linje är den som får råda. Socialdemokratin har inte råd att taktisera bort en så här viktig fråga. I synnerhet inte när det verkar som att gett upp lagstiftningsvägen till förmån för höjda partibidrag från skattebetalarna. Sådana frisparkslägen får s helt inte bjuda moderaterna på.

Elefanten i rummet

”Det finns en elefant i rummet hos Socialdemokraterna. Den står där och viftar med öronen. Ingen låtsas om den. Men den gör att det blir trångt och svårt att röra sig, och ger en konstig lukt.”

Så skrev Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i en uppmärksammad ledare för drygt ett år sedan. Orden känns i högsta grad relevanta även i dag.

Då handlade det om att ingen i det socialdemokratiska partiet verkade vilja ta tag i frågan vem eller vilka som bar ansvar för valfiaskot 2010. Detta var elefanten. Men också i dag har socialdemokratin en elefant som gör att det blir trångt och svårt att röra sig. Och då som nu bör saker nämnas vid deras rätta namn.

All den opinionsuppgång partiet upplevt sedan valet av Håkan Juholt som partiledare har under hösten försvunnit. I två olika mätningar hamnar s under 25 procent, vilket är ett historiskt bottenrekord. Och det finns goda skäl till detta.

Nedgången började på allvar i samband med den så kallade Juholtaffären och uppgifter om bostadsersättningar s-ledaren inte skulle haft rätt till. Detta skedde samtidigt som skarpt kritiserade utspel från Skånesossarna Ilmar Reepalu och Morgan Johansson, och att socialdemokraterna vägrade delta i SVT Agendas partiledardebatt.

Men vad har hänt sedan dess? Juholt har åkt land och rike runt för att prata med partimedlemmar och väljare. Från början kallades detta för en Canossavandring som handlade om att be om förlåtelse. Men nu låter det annorlunda. Nu ångrar Juholt att han bad om ursäkt.

Det må så vara att riksdagens regler för bostadsersättning var otydliga. Men det är teknikaliteter. Grundproblemet är fortfarande att Juholt verkade tycka att det var okej att skattebetalarna skulle stå för hans sambos hyra. Om han inte förstår att det är detta han förväntas be om ursäkt för, då är det faktiskt riktigt illa.

Jag tycker att det är allvarligt att Juholt inte verkar lära av sina misstag. Tidigare har han, som kommentar till rykten om att han skulle kunna efterträda dåvarande partiledare Sahlin, beskrivit sig själv som ”alldeles för yvig och ostrukturerad”. Och nu i Ekots lördagsintervju slog han fast att ”Jag är den jag är och kan inte stajlas om”.

Fortfarande tycks Juholt ha svårt att hålla sig till fakta. Nu senast hävdade han att samtliga rödgröna partier tänkt bojkotta tv-debatter där de ”tvingas stå på samma sida som Sverigedemokraterna”. Men detta stämmer inte, enligt miljöpartiet och vänsterpartiet. Alldeles oaktat vilket stöd han skulle ha från andra partier i frågan så innebär den låsning Juholt skapat att väljarna går miste om tv-sända partiledardebatter. Och det i ett läge där socialdemokratin verkligen behöver nå ut med sin politik, alldeles oavsett möbleringen i tv-studion.

Låt oss återgå till Aftonbladets ledare för ett år sedan. Då konstaterades det att det interna snacket i socialdemokraterna gick ungefär så här: ”Partiet har inte råd med en uppslitande personstrid, vi behöver fokusera på politiken. Dessutom finns det inga självklara partiledarkandidater, så det är lika bra att strunta i ansvarsfrågan.”

Känns det igen? Då som nu är det ett grovt misstag att resonera så. Politik handlar nämligen om förtroende. Och Juholt har fullständigt katastrofala förtroendesiffror. Betydligt sämre än vad Mona Sahlin hade.

Det finns skäl att påminna om vad Håkan Juholt själv sa, innan han blev partiledare, i samband med att Sahlin tvingades avgå: ”Ett så stort parti kan inte ha en partiledare som är ifrågasatt och som det pratas och diskuteras om”. Juholt borde dra slutsatsen att om han inte kan föra ut den socialdemokratiska politiken så kan han inte heller vinna val. Därför borde han inte sitta kvar som partiledare.

Jag är medveten om vad det här blogginlägget kommer att ge för reaktion hos många socialdemokrater. Jag kommer (återigen) att anklagas för att vara höger, för att splittra och för att vara bitter över att en person jag aldrig stödde som partiledare från början ändå blev vald. Sannolikt kommer jag också uppmanas att hålla tyst och att lämna partiet.

Men det jag skriver här är egentligen ointressant. ”Det är inte socialdemokratiska insiders som avgör Sveriges framtid 2014, utan väljarkåren.” Så skrev Karin Pettersson i Aftonbladet för ett drygt år sedan, och tillade: ”De förväntar sig att ledare som begår misstag antingen får gå, eller åtminstone gör stora förändringar”.

Ytterst ansvarig för dagens situation är Håkan Juholt och det socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Det är dags att sluta ducka, gömma sig bakom varandra och i stället öppet diskutera vilka som är ansvariga och vad konsekvenserna bör bli.

”Elefanten står där. Erkänner man det kan man också göra något åt saken. Det blir mer utrymme att röra sig på. Och bättre luft.”