I sanningens tjänst?

”Jonas Morian en enskild medlem kräver min avgång och det toppar nu Expressens webb. Det är Faan orimlig nyhetsrapportering.”

Så skrev Håkan Juholt i ett sms som nog var avsett för en av hans mer förtrogna, men som hamnade fel. Och jag kan hålla med Juholt om att nyhetsvärderingen Expressen då gjorde var märklig. Jag var mycket riktigt ”en enskild medlem” i socialdemokraterna, utan uppdrag inom politiken eller aspirationer på några. Jag försörjde mig som egenföretagare inom kommunikation och hade i och för sig tidigare varit återkommande tyckare i Aftonbladet, men min egentligen enda kanal utåt var min blogg.

Vad var då bakgrunden till att Expressen ändå lyfte upp detta som förstanyhet på nätet?

Ja, ska man tro Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” så var jag kampanjledare för ett noga orkestrerat drev mot min partiledare. Jag ska enligt boken ha agerat på uppdrag av skumma intressen inom ”det vårdindustriella komplexet”, för att använda Suhonens ord.

Detta är dock fria fantasier, vilket jag upplyste Suhonen om under en två timmar lång intervju den 3 september i år. I ett mejl skriver han dock sedan att han inte använt något från intervjun i boken, vilket skulle förklara varför han bröt sitt uttryckliga löfte att om jag skulle få se inte bara eventuella citat utan också omnämnanden och sammanhang där jag förekom i boken, innan den gick i tryck.

Att Daniel Suhonen kontaktade mig för en intervju inför bokskrivandet var inte så förvånande. Vi är bekanta sedan flera år men har aldrig egentligen umgåtts. Vi tillhör lite olika falanger inom den breda kyrka som är socialdemokratin, och det är ingen hemlighet att jag var mycket kritisk mot processen som ledde fram till valet av Håkan Juholt – och när han väl var vald så uttalade jag mig flera gånger när hans missgrepp, klantigheter och skandaler uppmärksammades.

Jag har också varit kommunikations- och presschef på det privata vårdföretaget Attendo, samt deltagit i debatten om vinster i välfärden. Jag slutade dock på Attendo i början av 2010, dvs. ett år innan Juholt valdes.

Det framgick under intervjun att ”man skulle ju lätt kunna tro”, som Suhonen uttryckte det, att när jag slutade på Attendo och startade eget så fick jag ett uppdrag om att bedriva offentlig debatt emot vinstförbud i välfärden och emot Juholt. Detta avfärdade jag förstås som absurt, och betonade att välfärdsdebatten och Juholts olämplighet som s-ledare var två helt separata spår för mig, men båda handlade om min egen övertygelse och var inte något jag fått betalt för att driva.

Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, men kortfattat handlade min kritik mot Juholt om att han gjorde socialdemokratin ovalbar. Det handlade inte primärt om hans politiska retorik. Den slog an strängar hos såväl partimedlemmar som väljare. Många vittnade om att han gav sossar tillbaks lite självförtroende efter ett dåligt valresultat och en tid av opinionsmässig ökenvandring. Men bakom retoriken dolde sig dessvärre en person med väldigt dåligt omdöme. Och när skandal efter skandal briserade i medierna så blev det uppenbart att s inte kunde vinna valet 2014 med Juholt vid rodret.

Därför argumenterade jag för förändring. Det hade inte ett dyft att göra med frågan om vinst i välfärden. Det var i och för sig en fråga där jag tyckte att s riskerade att hamna snett – i synnerhet om Daniel Suhonen och Katalys linje om vinstförbud hade fått råda. Men det var en sakfråga bland andra, helt underställd partiledarfrågan.

Jag var dessutom långt ifrån ensam. På många håll inom socialdemokratin fanns ett växande missnöje med Juholts yvighet, brist på stringenta linje och att han faktiskt slirade på sanningen. Däremot hade jag varit en aktiv politisk bloggare och under period återkommande skribent i Aftonbladet under vinjetten ”Proffstyckarna” där jag och andra, utifrån olika perspektiv, tyckte till om politiken. Och givet hur mycket debatt som uppstod kring Juholts ledarskap så var han ett vanligt förekommande ämne. Detta kan ha varit skälet till att Expressen valde att lyfta fram just mig, när situationen blev så ohållbar att han inte längre kunde sitta kvar.

Allt detta berättade jag om i intervjun. Och när vi avslutade samtalet så tyckte jag att stämningen varit god och att Suhonen tycktes ha lyssnat, trots de konstiga frågorna om att jag skulle ha kampanjat mot betalning.

I fredags fick jag genom Facebook veta att boken ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard) släpps nu i veckan – utan att jag innan dess hört något från Suhonen om och i så fall i vilken utsträckning jag förekommer i boken. Jag skulle förstås själv ha kunnat ligga på om det tidigare, men jag hade skäl att tro att boksläppet ännu var några månader bort. Vid intervjutillfället sa Suhonen nämligen att den troligen skulle komma först till jul.

När jag nu fått tillfälle att läsa delar av ”Partiledaren..” kan jag konstatera att den innehåller den befängda konspirationsteorin om att jag mot betalning bedrivit opinionsbildning emot Juholt, i syfte att ta fokus från den så kallade Carmema-skandalen. Detta argumenteras det för genom lösa associationskedjor och direkta felaktigheter. Men jag får inte komma till tals i boken. Däremot nämns jag som källa och på ett ställe hänvisas det till vad jag sagt i intervjun (”När jag frågar Morian om detta efteråt nekar han till att ha kampanjat mot Juholt för betal­ning”).

Det är också värt att notera att även andra personer som påstås vara en del i den påstådda konspirationen, och som jag talat med, överhuvudtaget aldrig blivit kontaktade av Suhonen för att ge sin version.

Daniel Suhonen bröt alltså sitt löfte om att jag skulle få läsa delarna om mig, vilket i sig är anmärkningsvärt för någon som säger sig ha sanningen för ögonen. Dessutom är det ett brott mot de pressetiska reglerna (Suhonen betecknar sin bok som journalistik) att inte ge personer, ”som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt” och att inte ”återge alla parters ståndpunkter”. Men framförallt så är mycket av det som skrivs rena påhitt.

Det är kittlande med konspirationsteorier. Men det är sorgligt att en så uppenbart intelligent och välformulerad person som Suhonen inte kan acceptera att Juholts fall ytterst berodde på att han inte höll måttet som partiledare, vilket blev mer plågsamt påtagligt ju längre tiden gick.

* * *

PS: Får för övrigt kort uttala mig om det gravt felaktiga och kränkade sätt jag omskrivs i boken, i Dagens Media.

Annonser

3 svar till “I sanningens tjänst?

  1. Man får kanske fråga sig om ens lojaliteter ligger till sitt eget bankkonto eller till de svaga i samhället när man väljer parti.

    Det finns väl partier för båda dessa val.

  2. Hej ”Demsoc”. Läs gärna vad jag skrev till din kommentar till mitt blogginlägg förra året om EU-samarbetet, apropå att kommentera anonymt. Presentera dig och stå för vad du skriver, eller hitta andra forum att skriva på.

    Vad gäller din kommentar här ovan så finns det få saker jag är så trött på som människor som ifrågasätter andras partival. Har bemött detta ett flertal gånger och nöjer mig nu med att hänvisa till ett tidigare inlägg: http://www.promemorian.se/2011/12/att-fa-vara-socialdemokrat/

  3. Du har rätt, Juholt kändes inte som en seriös ledare.