Sociala medier och opinionsbildningen

Panelen vid Springtimes morgonmöte. Foto: Johanna Snickars, Nordnet.

Panelen vid Springtimes morgonmöte. Foto: Johanna Snickars, Nordnet.


I dag har jag fått föreläsa vid två olika tillfällen för rätt olika sorters publik kring ämnen som hänger ihop. Morgonpasset var på pr-byrån Springtime inom ramen för deras frukostsalongmöten. Ett 70-tal personer fick höra mig, Johan Englund (kommunikationsansvarig på Fortum Sverige) och Karin Bäcklund (digital expert på Springtime), tala om hur sociala medier förändrat opinionsbildningen – i Sverige generellt och i Almedalen i synnerhet.

Jag pekade på ett antal faktorer som exempel på hur sociala medier påverkat medielogiken: I dag sker allt i realtid; redaktionerna jobbar med multipublicering i flera kanaler; kommentarer har blivit lika viktiga som ”riktiga” nyheter; läsarna skapar nyheter; personer är i dag viktigare än händelser; metanyheter är också nyheter; nyhetssajterna jagar ”klickmonster”.

Det ger konsekvenser för opinionsbildare i dag. Mina råd:

  • Tänk redaktionellt.
  • Tänk målgruppsanpassat.
  • Tänk bildmässigt.
  • Tänk multimedialt.
  • Tänk viralt.
  • Tänk radikalt.
  • Tänk.

Efter lunch gjorde jag ett återbesök hos min tidigare uppdragsgivare Almega. Vid ett internt möte fick jag prata om erfarenheter som aktiv i sociala medier; hur man gör avvägningen mellan professionell och personlig, vart man drar gränsen mellan personlig och privat, hur man väljer vilken eller vilka delar av sina personligheter man vill visa upp etc.

Ett väldigt intressant samtal som förhoppningsvis kommer att engagera fler ”almegianer” i Twitter-debatten.

Annonser

Kunglig hovleverantör

Som småföretagare i kommunikationsbranschen jobbar jag och Stina på PromeMorian AB med många olika slags kunder. För närvarande har jag själv ett större uppdrag för Forum för levande historia, där jag tidigare jobbat som vikarie och haft ett annat, mindre uppdrag för.

I dag uppmärksammas Förintelsens internationella minnesdag på många platser runt om i världen, bl a på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm där Forum för levande historia arrangerar en minnesceremoni – i närvaro av kronprinsessparet Victoria och Daniel. Det sistnämnda innebär att jag numera kan titulera mig kunglig hovleverantör:

PromeMorian AB - Kunglig hovleverantör.

PromeMorian AB – Kunglig hovleverantör.

Fri rörlighet i ett fritt Europa

Det var länge sedan jag skrev här, och när jag nu gör det så är det med viss vånda – trots att ämnet är angeläget.

En grundtanke i EU-samarbetet, och något som betonades av socialdemokratin i folkomröstningskampanjen 1994, är den fria rörligheten. Efter murens och kommunismens fall öppnades Europa och människor kunde röra sig fritt över nationsgränserna. I takt med att allt fler länder blivit fullvärdiga EU-medlemmar har den fria rörligheten möjliggjort för människor att resa, studera, arbeta och bedriva handel i Europa.

I politiska högtidstal talar mina socialdemokratiska partivänner fortfarande varmt om EU och den fria rörligheten. Men nu när valrörelsen börjar göra sig påmind så har det börjat låta annorlunda.

Ja, jag vet att det är skillnad på arbetskraftsinvandring från länder utanför EU och den fria rörligheten som gäller mellan EU-länderna. Men medan det senare inte kan rivas upp med mindre än att Sverige lämnar EU, vilket ytterst få driver, så förefaller överenskommelsen om arbetskraftsinvandring mellan allianspartierna och miljöpartiet vara en nagel i ögat på s. Detta trots att systemet bygger på att lön, socialförsäkringsvillkor och andra anställningsvillkor motsvarar dem som gäller för den i Sverige redan bosatta arbetskraften och lägst ska motsvara kollektivavtal eller branschpraxis.

Och ja, jag vet förstås att det från socialdemokratiskt håll uttrycks som att samma villkor ska gälla för alla som arbetar i Sverige, oavsett medborgarskap. Men nu börjar tonläget ändras. Omsorg om svenska villkor på arbetsmarknaden blir ett värnande av svenska arbetare framför de från andra länder.

Nyligen gav s beskedet att partiet går till val på att riva upp det så kallade Lavalavtalet. I samma veva gjorde man klart att arbetsmarknadens parter – alltså fackförbund och arbetsgivarorganisationer – i praktiken ska få vetorätt mot arbetskraftsinvandring i yrken där de anser att det inte finns behov av arbetskraft.

I en intervju med di.se i förra veckan förklarade socialdemokraternas valledare Jan Larsson innebörden av förslaget: ”Innan vi går ut i omvärlden och ber människor att flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben”.

För mig skär dessa ord i kroppen.

Stefan Löfven nyanserade sedan dessa tankegångar i SVT: ”Har vi ett behov eller har vi inte ett behov? Jag tycker att parterna ska få ge uttryck för det. Det är högst rimligt.”

Jag håller inte med. Självklart sympatiserar jag med att rimliga löner och schysta villkor bör gälla för anställda överallt. Människor ska inte utnyttjas på arbetsmarknaden. Men det kan inte vara socialdemokratisk politik att göra en av få lagliga vägar in i Sverige smalare. Vi måste klara av att hitta smartare lösningar, som inte åter reser murar eller ser till ”svenska” intressen först.

Och jag tvivlar varken på Stefan Löfven eller Jan Larsson när det gäller värderingar. Löfven har ett långt internationellt engagemang i ryggen och var starkt pådrivande för ett svenskt EU-medlemskap. Larsson har jag själv haft förmånen att jobba med och är en person jag känner djup respekt för. Min oro handlar om att s låtit sig skrämmas av Sverigedemokraternas framgångar i opinionen, inte minst inom LO-kollektivet. Jag är rädd att utspelet om vetorätt mot arbetskraftsinvandring handlar om att försöka vinna tillbaks röster från Sd.

Röstmatematiken är förstås en realitet att förhålla sig till. I den nyligen presenterade socialdemokratiska valstrategin konstaterades att s siktar på 35 procent i riksdagsvalet 2014 och att samarbete med andra partier ska ge vad som krävs för att hamna över 50. Det ligger nära tillhands att mp förväntas leverera merparten av detta.

Men till DI säger miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm att mp aldrig kommer vara med och bilda en regering som gör det svårare för människor att komma till Sverige. Jag tycker att Stefan Löfven och hans strateger bör begrunda detta. För givet att Maria Ferm menar allvar – vilket det finns all anledning att anta – så kommer det krävas en omsvängning från s om mp ska finnas kvar i ekvationen.

Jag vill väldigt gärna se en socialdemokratiskt ledd regering efter valet. Men inte på bekostnad av den viktiga principen om fri rörlighet, eller att ledande s-företrädare säger att jobb i Sverige i första hand ska gå till svenskar.

Almedalen i backspegeln

Ännu en Almedalsvecka är över, och jag längtar redan till nästa. Fast i ärlighetens namn ska det bli skönt att först få ta lite ledigt. Än så länge jobbar jag dock på – har fortfarande Almega som huvudsaklig uppdragsgivare under sommaren. Men i höst väntar nya utmaningar.

Den här Almedalsveckan var lite annorlunda för min del. För första gången på många år var jag inte direkt inblandad i Almedalsbloggen/Makthavare.se. Sedan några månader har sajten en ny chefredaktör i form av Emil Claesson – och han har satt samman en ny, ung redaktion som gjort ett kanonjobb i Almedalen. Jag har däremot inte helt lämnat verksamheten. Genom Inre kabinettet AB (som även ligger bakom pubkvällarna Makthavaröl och den väldigt uppskattade anmälan till Almedalsveckan) kvarstår jag och kärntruppen från Almedalsbloggen som ägare av sajten. Vi har en del spännande idéer för framtiden. Lär återkomma om detta.

Under Almedalsveckan var det annars just Almega jag jobbade i princip heltid för. Dagligen skickade vi ut pressmeddelanden med politiska budskap till den partiledare som den dagen skulle tala i Almedalen. Syftet var dock inte i första hand medialt genomslag (detta är extremt svårt att få under Almedalsveckan; konkurrensen är enorm), utan snarare att uppmärksamma Almegas närvaro och den satsning som gjorts på 3D-utskrivna partiledarporträtt.

Foto: Lena Dahlström, årets #huvudjägare i Almedalen. Bilden något beskuren. Foto: Lena Dahlström, årets #huvudjägare i Almedalen. Bilden något beskuren.

Jag sprang själv runt i Visby och delade ut dessa ”partiledarhuvuden” till i första hand journalister och opinionsbildare, i syfte att göra dem till en av veckans snackisar. De syntes bland annat i TV4:s morgonsändningar, och Almega nominerades såväl till Årets opinionsbildare som Hetast i Almedalen.

I övrigt har jag modererat en del seminarier, varav två inom ramen för mitt Almega-uppdrag. Dessa går att se på nätet i efterhand: ett om arbetsgivares svårighet att hitta rätt arbetskraft och ett om opinionsbildning på nätet.

Det senare seminariet har fått en del kommentarer, bl a hos Dagens Media och Nyheter24. De senare var tydligen inte så nöjda med vad som sades. Paneldeltagaren Matti Palm och min Almega-kollega Markus Welin ger dock svar på tal.

Hade utöver detta också en del andra uppdrag under veckan, men fick trots mycket att göra även tid att träffa mängder av människor – såväl gamla bekanta som nya kontakter. Det bådar gott för framtida jobb inom ramen för firman.

När världen kom till Vellinge

För ett bra tag sedan blev jag kontaktad av journalisten Katia Wagner som ville intervjua mig för en bok hon höll på att jobba med. Jag hade varit i kontakt med henne tidigare, under min tid som presschef på Attendo, då hon intervjuat mig ett par gånger i samband med att Attendo på Malmö stads uppdrag startade så kallade transitboenden för ensamkommande flyktingbarn på ett antal orter i Skåne. Nu ville hon prata med mig om etableringen av ett av dessa boenden – i Vellinge.

Nu har boken kommit ut, och den heter De förlorade barnen.

Fokus i boken är de närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar som de senaste åren försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och i familjehem. Men den handlar också om de ilskna och i vissa fall direkt våldsamma reaktioner som mötte Attendos medarbetare och de asylsökande ungdomar som flyttade in i ett gammalt vandrarhem.

Jag rekommenderar verkligen läsning av boken. Den berättar flera skrämmande historier om tragiska öden, rädsla, misstänksamhet och rasism. För mig blev den också en påminnelse om en period i mitt liv då jag var riktigt stolt över att jobba på ett vinstdrivande vård- och omsorgsföretag. Alla nattliga samtal från journalister, hatiska mejl och hotfulla uthängningar på nazistiska webbsidor till trots så var det värt det.

Afternoon tea med en engelsk lord

Ibland får jag inbjudningar till spännande om än lite märkliga tillställningar. I går deltog jag exempelvis i ett rundabordssamtal med Stephen Keith Green, Baron Green of Hurstpierpoint, Storbritanniens handelsminister.

Lord Green reser runt i olika europeiska huvudstäder för att med politiker och opinionsbildare diskutera sin regerings syn på EU-samarbetet, och då i synnerhet den inre marknaden. Ambitionen sägs vara att inhämta synpunkter inför att premiärminister David Cameron formulerar en ny strategi för Storbritanniens hållning till EU. Bakgrunden är förstås det tal Cameron höll i januari, där han sa att villkoren för landets medlemskap ska omförhandlas och folkomröstning hållas om ja eller nej till att vara kvar i EU.

På mötet jag deltog i gällde så kallade Chatham rules om att inte ordagrant återge vad som sagts, men själv står jag fast vid Europa behöver mer politiskt samarbete, inte mindre. De som talar sig varma för en utveckling där EU-samarbetet går i olika takt (vilket det de facto redan gör i praktiken, inte minst med Storbritanniens många undantag) menar jag har en skyldighet att förklara hur EU på sikt ska kunna hålla ihop. Om vi tillför EU-kroppen fler armar och händer som skyfflar runt varor och tjänster över kontinenten, samtidigt som vi krymper ”huvudet” – hur är det tänkt att fungera?

De kriser, främst av ekonomisk art, vi nu ser på flera håll i EU är för mig bara ytterligare visar på behovet av sammanhållning och gemensamma politiska lösningar. I Europaparlamentet har de folkvalda landsövergripande partigrupper för att diskutera ihop sig om ställningstaganden. Dessa borde i högre grad än i dag användas för att ena partierna i medlemsländernas parlament. En europeisk socialdemokrati som kunde gå till val i 27 länder på en gemensam plattform för jobb och stabila statsfinanser skulle ha enormt mycket större möjlighet att påverka EU i en positiv inriktning än man har i dag.

Inget tyder på att Europa skulle få en bättre utveckling om varje land på egen hand försökte hantera utmaningar som uppenbarligen inte är nationella.

Opinionsbildning, lobbying och en ny medieverklighet

För en tid sedan rapporterade Aftonbladet att före detta politiker efter avslutade uppdrag gått vidare i livet och utnyttjat sitt engagemang och erfarenheter till arbete med samhällskontakter och opinionsbildning. Fast så vinklades det förstås inte i tidningen. Där hette det i stället att ”Ministrar, riksdagsledamöter och regeringstjänstemän får superlöner när de byter sida”, samt att de ”utnyttja sina gamla kontakter och saluför allt från allt från riksdagsmotioner till nya lagar”.

Det finns många saker man kan invända mot Aftonbladets rapportering, vinkling och efterföljande kommentarer. Jag tänkte ta upp några reflektioner jag själv dragit, och vill redan från början förvarna om att det kommer att ta rätt många ord i anspråk.

För det första tror jag att de flesta nog tycker att det är positivt att inte alla folkvalda, statsråd och höga tjänstemän ser politiken som en livstidssyssla, utan kan välja att åtminstone några år göra något annat. Men har man nu ägnat en stor del av sitt liv åt just politik så har man därmed, i de flesta fall, skaffat sig kunskaper och erfarenheter som många bedömer som värdefulla. Att förstå sig på det politiska systemet är nämligen inte helt enkelt. Det märks inte minst på mycket av politikjournalistiken.

Aftonbladets ledarkrönikör Katrine Kielos är inte lika positiv till att politiker gör något annat efter avslutat värv. Hon skriver visserligen att det inte är fel att människor rör sig mellan sfärerna, ”men det finns korruptionsrisker vid varje steg”.

För det andra är det i grunden fel att beskriva lobbying som att ”köpa lagstiftning”. Jag tror ärligt talat inte att någon pr-byrå eller annan aktör som försöker påverka samhällsutvecklingen skulle hävda att det var möjligt. När Aftonbladet skickade reportrar under falsk flagg till en byrå i Stockholm, med förevändningen att vilja få igenom en ny lag om certifikat för att få driva privata asylboenden, så utlovade inte heller någon av byråns medarbetare att de kunde få till någon sådan lagstiftning. Vad de i stället diskuterade var opinionsbildning och politiskt påverkansarbete, det vill säga sådant som mängder av aktörer ägnar sig åt utan att det betraktas som kontroversiellt.

Väldigt mycket av den indignation Aftonbladets medarbetare förmedlar i kommenterarna kring sin rapportering handlar just om att lobbying i sig skulle vara något fult. Att exempelvis Rädda Barnen, Naturskyddsföreningen och Kommunal driver på opinionen i olika riktningar, och många gånger verkar för just lagstiftning, sägs det dock inget om. I de fallen talas det snarare uppskattande om engagemang.

Men när Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skriver om den ovan nämnda pr-byråns agerande, efter att tidningens reportrar avslöjat sina verkliga identiteter och avsikt, så är han påtagligt irriterad över den ”krishantering” som föregått Aftonbladets publicering. Byrån offentliggjorde nämligen själva mejlväxlingen mellan reportrarna och dem, samt gav sin egen version av mötet på såväl sin egen webbplats som i olika branschmedier.

Vad detta framförallt är ett exempel på är att medieverkligheten förändrats. Ingen redaktion kan längre räkna med att ensamma få rapportera om ett händelseförlopp, eller ens göra det först, bara för att man varit ensam om att ha reportrar på plats. Ett företag eller en organisation som utsätts för granskning har allt att vinna på att ge sin egen version – helst proaktivt. Alla som någon gång varit i en intervjusituation vet nämligen att man sällan känner sig nöjd med hur ens ord sedan återgetts. Det betyder inte nödvändigtvis att journalisten gjort ett dåligt jobb, men citat kommer alltid att klippas och sättas in i sammanhang. Det är en ofrånkomlig del av journalistiken.

Jag skrev inledningsvis att jag skulle behöva ägna rätt många ord åt att delge mina reflektioner kring Aftonbladets rapportering, och det har jag nu gjort – genom en kanal jag själv kontrollerar. Hade jag i stället blivit intervjuad om samma sak så hade jag kanske fått försöka uttrycka samma sak med högst två-tre meningar. Inget ont i det, men för att en fråga ska kunna belysas på ett mångfacetterat sätt så behövs det flera vägar. Och journalistik är alldeles för viktigt för att helt överlåtas åt journalister.