Fri rörlighet i ett fritt Europa

Det var länge sedan jag skrev här, och när jag nu gör det så är det med viss vånda – trots att ämnet är angeläget.

En grundtanke i EU-samarbetet, och något som betonades av socialdemokratin i folkomröstningskampanjen 1994, är den fria rörligheten. Efter murens och kommunismens fall öppnades Europa och människor kunde röra sig fritt över nationsgränserna. I takt med att allt fler länder blivit fullvärdiga EU-medlemmar har den fria rörligheten möjliggjort för människor att resa, studera, arbeta och bedriva handel i Europa.

I politiska högtidstal talar mina socialdemokratiska partivänner fortfarande varmt om EU och den fria rörligheten. Men nu när valrörelsen börjar göra sig påmind så har det börjat låta annorlunda.

Ja, jag vet att det är skillnad på arbetskraftsinvandring från länder utanför EU och den fria rörligheten som gäller mellan EU-länderna. Men medan det senare inte kan rivas upp med mindre än att Sverige lämnar EU, vilket ytterst få driver, så förefaller överenskommelsen om arbetskraftsinvandring mellan allianspartierna och miljöpartiet vara en nagel i ögat på s. Detta trots att systemet bygger på att lön, socialförsäkringsvillkor och andra anställningsvillkor motsvarar dem som gäller för den i Sverige redan bosatta arbetskraften och lägst ska motsvara kollektivavtal eller branschpraxis.

Och ja, jag vet förstås att det från socialdemokratiskt håll uttrycks som att samma villkor ska gälla för alla som arbetar i Sverige, oavsett medborgarskap. Men nu börjar tonläget ändras. Omsorg om svenska villkor på arbetsmarknaden blir ett värnande av svenska arbetare framför de från andra länder.

Nyligen gav s beskedet att partiet går till val på att riva upp det så kallade Lavalavtalet. I samma veva gjorde man klart att arbetsmarknadens parter – alltså fackförbund och arbetsgivarorganisationer – i praktiken ska få vetorätt mot arbetskraftsinvandring i yrken där de anser att det inte finns behov av arbetskraft.

I en intervju med di.se i förra veckan förklarade socialdemokraternas valledare Jan Larsson innebörden av förslaget: ”Innan vi går ut i omvärlden och ber människor att flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben”.

För mig skär dessa ord i kroppen.

Stefan Löfven nyanserade sedan dessa tankegångar i SVT: ”Har vi ett behov eller har vi inte ett behov? Jag tycker att parterna ska få ge uttryck för det. Det är högst rimligt.”

Jag håller inte med. Självklart sympatiserar jag med att rimliga löner och schysta villkor bör gälla för anställda överallt. Människor ska inte utnyttjas på arbetsmarknaden. Men det kan inte vara socialdemokratisk politik att göra en av få lagliga vägar in i Sverige smalare. Vi måste klara av att hitta smartare lösningar, som inte åter reser murar eller ser till ”svenska” intressen först.

Och jag tvivlar varken på Stefan Löfven eller Jan Larsson när det gäller värderingar. Löfven har ett långt internationellt engagemang i ryggen och var starkt pådrivande för ett svenskt EU-medlemskap. Larsson har jag själv haft förmånen att jobba med och är en person jag känner djup respekt för. Min oro handlar om att s låtit sig skrämmas av Sverigedemokraternas framgångar i opinionen, inte minst inom LO-kollektivet. Jag är rädd att utspelet om vetorätt mot arbetskraftsinvandring handlar om att försöka vinna tillbaks röster från Sd.

Röstmatematiken är förstås en realitet att förhålla sig till. I den nyligen presenterade socialdemokratiska valstrategin konstaterades att s siktar på 35 procent i riksdagsvalet 2014 och att samarbete med andra partier ska ge vad som krävs för att hamna över 50. Det ligger nära tillhands att mp förväntas leverera merparten av detta.

Men till DI säger miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm att mp aldrig kommer vara med och bilda en regering som gör det svårare för människor att komma till Sverige. Jag tycker att Stefan Löfven och hans strateger bör begrunda detta. För givet att Maria Ferm menar allvar – vilket det finns all anledning att anta – så kommer det krävas en omsvängning från s om mp ska finnas kvar i ekvationen.

Jag vill väldigt gärna se en socialdemokratiskt ledd regering efter valet. Men inte på bekostnad av den viktiga principen om fri rörlighet, eller att ledande s-företrädare säger att jobb i Sverige i första hand ska gå till svenskar.