Etikettarkiv: Johan Westerholm

2011 i backspegeln

Jag har fått förmånen att i Aftonbladet försöka sammanfatta Håkan Juholts opinions- och förtroendemässiga uppgång och fall under 2011 – och peka ut vägar ut ur krisen för socialdemokratin. Detta kan ni ta del av här.

Men jag känner att det finns en del att tillägga. I min artikel skriver jag en del om opinions- och förtroendemätningar. Sedan texten skrevs har det publicerats några till som förstärker snarare än förändrar den bild jag målar upp. Faktum är att siffrorna är väldigt oroväckande ur ett s-perspektiv. Enligt de sammanställningar av olika opinionsundersökningar som görs – så kallade poll of polls så ligger socialdemokraterna i dag på lite drygt 25 procent. Och förtroendet för Håkan Juholt ligger på 8 eller 16 procent, beroende på om man ska tro på YouGovs eller Sifos uppgifter.

Trots det allvarliga läget så tror jag att s kan vända trenden och åter bli ett seriöst regeringsalternativ. Men då måste det till en förändring i ledningen. I klartext: Håkan Juholt behöver avgå och en ny partiordförande väljas.

Johan Westerholm har föreslagit en norsk lösning för den svenska socialdemokratin, där partiordförande (med ansvar för idépolitik och ideologisk färdriktning) och partisekreterare (ansvarig för organisationen) kompletteras med en partiledare som är ansvarig för dagspolitik – och i realiteten är partiets statsministerkandidat. Poängen med en sådan lösning, utöver att sprida det tunga ledningsansvaret på fler personer, är att dagens redan valda företrädare inte behöver träda tillbaks. I praktiken innebär det dock förstås ändå en degradering av dagens partiordförande.

Jag är personligen skeptisk till en sådan här konstruktion. Om inte annat ser jag en klar risk i att det kan uppstå sprickor i synen på politiken mellan partiordföranden och partiledaren, vilket skulle uppfattas betydligt mer negativt än de som vi genom åren kunnat se mellan partiordförande och partisekreterare.

I likhet med Westerholm har jag inte så mycket politiska invändningar mot Håkan Juholt. När jag för ett tag sedan kommenterade det socialdemokratiska förtroenderådet, så konstaterade jag att idéerna om långsiktiga mål för sysselsättningen och antal arbetade timmar, samt mål för statliga infrastrukturinvesteringar, är bra. Det här är politiska områden där socialdemokraterna traditionellt har trovärdighet och alliansregeringen framstår som svag.

Däremot är det inte offensivt nog. I Aftonbladet skriver jag att socialdemokratin under våren borde formulera skarpa förslag för att exempelvis stötta tjänstesektorn och underlätta framväxandet av nya arbetstillfällen. Det vore vidare välkommet med tankar om ökad arbetskraftsinvandring och – i spåren av höstens medierapportering och debatt – en satsning på kunskaps- och kompetenslyft inom vården och omsorgen. Sedan borde vi ta lärdom av våra danska partivänners satsning på så kallad flexicurity, för ökad flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden – något också Erik Laakso skrivit klokt om.

* * *

För övrigt har nu socialdemokraternas programkommission inlett arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram. Man har bl a presenterat ett diskussionsmaterial och ”inbjuder alla partiorganisationer, men också enskilda medlemmar, att delta i programdiskussionen”. Jag kommer själv att svara på inbjudan genom att redovisa mina svar här på bloggen i vår. Och jag hoppas att fler – inte bara s-medlemmar – tar chansen att ge kommissionen värdefull input om den framtida socialdemokratiska politiken. För mycket står på spel för att överlåta detta viktiga arbete till enbart redan frälsta.

Annonser

Metadebatten om socialdemokratins framtid

Medan nyhetsrapporteringen om Håkan Juholts tillkortakommanden som partiledare och statsministerkandidat långsamt minskat, fortsätter den interna socialdemokratiska debatten – inte minst i bloggosfären. Men där handlar det påfallande lite om sakfrågan. Mycket mer tid och energi verkar läggas från de som tycks tycka att allt är frid och fröjd, på att framställa kritiker i sämsta möjliga dager.

Jag ska inte trötta ut någon med länkar till alla de inlägg där jag anklagats för än det ena och än det andra, ofta parat med önskemål om att jag snarast borde lämna socialdemokratin. Men jag är i gott sällskap. Även andra s-debattörer som tänker fritt och inte håller tyst när de tycker att något är fel – som Peter Högberg, Alexandra Einerstam och Johan Westerholm – har fått utstå hårda personangrepp från partivänner och andra som känt sig manade att tillrättavisa politiska avvikare.

En som ledsnat på det råa debattklimat som tyvärr frodas på tvillingsajterna S-info och S-bloggar, är Jan Andersson – ordförande för s i Helsingborg och f d Europaparlamentariker. I sitt sista blogginlägg skriver han att många seriösa bloggare har valt att lämna S-bloggar ”för att debatten här blivit alltmer inåtvänd och allt mindre seriös”. Andersson väljer att göra detsamma, därför att det inte känns meningsfullt ”att diskutera med personer som inte ser vad som händer med vårt parti utan bara ser alla som är oroliga som fiender”.

Jag tycker att detta är väldigt tråkigt. Samtidigt har jag full förståelse för Jan Anderssons beslut. I samband med att jag lät bygga om min webbplats och återupptog mitt bloggande valde också jag att inte längre delta på S-bloggar. Det är trist, för långt ifrån alla som skriver där har en så negativ attityd. Det finns gott om undantag, och jag hoppas att Andersson och andra goda krafter inom s inte helt slutar att blogga – utan i stället hittar andra plattformar.

Vill man i stället läsa konstruktiva inlägg i den interna s-debatten rekommenderas ovan nämnda Johan Westerholm, som i dag skriver tillsammans med Sandro Wennberg och Annika Högberg i partitidningen Aktuellt i Politiken om behovet av att välja nya personer i partidistrikten.

Själv har jag skrivit ett inlägg i Newsmills nya artikelserie ”Vägen till maktskifte”, om vad som måste till för att socialdemokratin ska kunna vända den nedåtgående spiralen och komma igen som ett politiskt alternativ som verkligen kan utmana alliansen i valet 2014.