Tag Archives: centerpartiet

Idéer för framtiden

I skuggan av den heta debatten om centerpartiets nya idéprogram, pågår ett liknande arbete i socialdemokratin. Låt mig återkomma om det. Först några ord om centerpartiet.

SVT Debatt skriver pr-konsulten och den tidige politiske reportern Paul Ronge att ett riksdagsparti inte kan ”brainstorma” fram ett politiskt ideologiskt program. ”Alla som sysslat med, eller bevakat politik vet att den här typen av program måste vara seriösa och kunna förankras brett i ett parti”, skriver Ronge. Själv ställer jag mig frågan: ”Varför då?”.

Det borde inte vara en naturlag att politikutveckling alltid måste ske på samma sätt. Tvärtom kan det vara nyttigt att pröva nya former, bedriva processen mer öppet och faktiskt tillåta sig att ta ut svängarna. Sedan bör förstås ytterst medlemmarna få säga sitt. En programgrupp kan presentera sitt förslag, andra kan komma med motförslag, varpå diskussioner och kompromisser följs av omröstningar. Nu tvingades istället flertalet ledande centerpartister – och till sist även Annie Lööf själv – ut och ta avstånd från stora delar av programgruppens förslag, drygt en månad innan den extra partistämma som har i uppdrag att fatta beslut om den slutgiltiga texten till det nya idéprogrammet. Detta lägger självklart en våt filt över debatten fram till stämman.

Själva innehållet i programgruppens förslag har jag inte mycket att säga om; jag har aldrig varit medlem i centerpartiet och känner inget behov av att lägga mig i partiets politik. Däremot kan jag känna en del förundran över de hånfulla ord om ”månggifte” som hörts inte minst från vänsterdebattörer.

I idéprogramförslaget sägs bland annat att ”Alla människor ska ha rätt att göra egna livsval så länge de inte skadar någon eller begränsar andra människors frihet”, samt att ”Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar”. Jag tycker personligen inte att detta är särskilt kontroversiellt. Det är dessutom väldigt likt tankegångar som många gånger förespråkats av just vänsterfolk.

Med det sagt vill jag gärna dra en parallell till det programarbete som pågår inom s. Här är det inte ett idéprogram utan ett nytt partiprogram som arbetas fram och ska antas på partikongressen i april. Arbetet började i december 2011 med att ett första diskussionsmaterial, baserat på Kriskommissionens rapport, skickades ut till partiorganisationen. Under våren 2012 startades en blogg där ledamöter i programkommissionen och gästskribenter tyckte till om socialdemokratiska idéer. Dessutom arrangerades seminarier runt om i landet. I slutet av förra året presenterade programkommissionen ett förslag på nytt partiprogram, vilket sedan gick ut på remiss.

Jag har inget att invända emot processen. Den var ovanligt och föredömligt öppen för att vara socialdemokraterna. Däremot skiljer sig det socialdemokratiska programarbetet på ett annat avgörande sätt från centerpartiets: den förra leds av partiordföranden. När programkommissionen skapades, leddes den av Håkan Juholt. I dag är det Stefan Löfven. Detta tycker jag är tveksamt av flera skäl.

För det första blir det rimligen svårare för en arbetsgrupp att tänka fritt och nytt om dess möten leds av partiordföranden. För det andra blir Löfven, i det här fallet, nu personligen ansvarig för programförslaget på ett helt annat sätt än vad Lööf är för centerpartiets programgrupp (där hon inte ingått).

Nu har förvisso en del politiska kommentatorer ändå hävdat att de ”nyliberala” – detta favorit-glåpord i svensk politisk debatt – tankegods som sägs prägla förslaget är ett direkt resultat av centerledarens egna värderingar. Men formellt är ändå programgruppen fristående från partiledningen, och det är förmodligen en bra idé.

Skulle nu – mot förmodan (den socialdemokratiska partiledningen brukar inte få stryk på s-kongresser) – programkommissionen bli nedröstad på ett eller annat område i april, så vore det de facto misstroendeförklaringar mot Stefan Löfven som ju lett kommissionens arbete. Detta hade kunnat undvikas genom att hålla honom utanför processen.

Annonser

C-utspel luktar desperation

I en debattartikel på SvD Brännpunkt skriver i dag centerpartiledare Annie Lööf och dito partisekreterare Michael Arthursson att alliansen borde samverka mer med miljöpartiet. Jag vet inte jag. Känns det inte lite väl desperat?

Lööf och Arthursson skriver att alliansen och mp gjort ”en historisk överenskommelse” om asyl- och migrationspolitiken. Och det är i och för sig sant. Men så sent som i lördags slog mp- språkröret Gustav Fridolin i Ekots lördagsintervju fast att om inte flyktingar som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd får samma rätt till sjukvård senast i höstens budget så upphör samarbetet i flyktingfrågan.

Rätten till vård för s k papperslösa är med andra ord ett oavvisligt krav från miljöpartiet. Och skälet till att det ännu inte hänt något på den punkten är välkänt: moderaterna håller emot.

Och om inte den frågan vore nog så tog Fridolin i SVT:s Agenda för en tid sedan effektivt död på spekulationerna om ett regeringssamarbete mellan hans parti och alliansen. Han uttalade i samband med programmet att ”Alliansen hade [när de bildades] som politiskt mål att i grunden förändra de svenska trygghetssystemen. Det sympatiserar jag inte med.”.

Skapligt klara besked, således. Så varför försöker ändå centerpartiet knyta upp mp till alliansen? Svaret är: desperation.

I en lång rad opinionsmätningar den senaste tiden klarar centerpartiet bara fyraprocentsspärren till riksdagen med ett nödrop. Och allianskollegan kristdemokraterna ligger stadigt under gränsen. Även om opinionsläget lär hinna svänga fram och tillbaks flera gånger innan valet 2014, så är förstås allianspartistrategerna djupt oroade över siffrorna. Kd har flera gånger räddat sig kvar i riksdagen tack vare stödröster från andra borgerliga väljare. De som stödröstat har sannolikt gjort det för att man hellre vill ge de borgerliga åtminstone 4 procent i riksdagen, än 3,9 utanför.

Men om både c och kd i valet 2014 står och vacklar på riksdagströskeln riskerar det att leda till röstsplittring bland stödröstarna. Resultatet kan bli att inget av partierna kommer in, och att väljarna i stället tar det säkra för det osäkra och röster på moderaterna. Åtminstone i Stockholms län har en del moderater insett att detta kan bli fallet och därför försökt värva över kd-politiker.

Det är fortfarande tämligen lång tid kvar till valet, och ännu har inte de forna kamraterna inom s, mp och v deklarerat om de avser att gå till val i koalition som senast. Själv tycker jag det vore klokt att vänta så länge som möjligt med att ge något sådant besked. Alla rödgröna partier har relativt nytillträdda partiledare och behöver tid att få dessa varma i kläderna och utveckla sin respektive politik.

Realistiskt sett kan dock inte socialdemokratin, trots för närvarande gynnsamma opinionssiffror, vinna valet mot alliansen på egen hand. Åtminstone något parti måste man samverka med för att kunna få majoritet i riksdagen. Och givet miljöpartiets tydliga ställningstagande mot alliansen borde de ligga bra till som förstahandsalternativ.

Jag sätter en slant på Eskil Erlandsson

Den stora frågan nu är vem som tar över efter Maud Olofsson som c-ledare. Jag tror på Eskil Erlandsson. Han förkroppsligar i hög grad den stereotypa bilden av en centerpartist, och det kan mycket väl vara vad partiets medlemmar i dag efterfrågar. En skarp konstrast mot den Stureplanscenter som under flera år fått påverka den politiska dagordningen. Mer om detta i Aftonbladet.

Olofsson har känts trött länge

”Något mindre relevant parti i Sveriges riksdag finns förmodligen inte”, skriver jag i Aftonbladet om centerpartiet – apropå avgångskraven på Maud Olofsson. Jag konstaterar också att möjligheten för henne att avgå på topp har passerat för länge sedan.