Tag Archives: Aftonbladet

Opinionsbildning, lobbying och en ny medieverklighet

För en tid sedan rapporterade Aftonbladet att före detta politiker efter avslutade uppdrag gått vidare i livet och utnyttjat sitt engagemang och erfarenheter till arbete med samhällskontakter och opinionsbildning. Fast så vinklades det förstås inte i tidningen. Där hette det i stället att ”Ministrar, riksdagsledamöter och regeringstjänstemän får superlöner när de byter sida”, samt att de ”utnyttja sina gamla kontakter och saluför allt från allt från riksdagsmotioner till nya lagar”.

Det finns många saker man kan invända mot Aftonbladets rapportering, vinkling och efterföljande kommentarer. Jag tänkte ta upp några reflektioner jag själv dragit, och vill redan från början förvarna om att det kommer att ta rätt många ord i anspråk.

För det första tror jag att de flesta nog tycker att det är positivt att inte alla folkvalda, statsråd och höga tjänstemän ser politiken som en livstidssyssla, utan kan välja att åtminstone några år göra något annat. Men har man nu ägnat en stor del av sitt liv åt just politik så har man därmed, i de flesta fall, skaffat sig kunskaper och erfarenheter som många bedömer som värdefulla. Att förstå sig på det politiska systemet är nämligen inte helt enkelt. Det märks inte minst på mycket av politikjournalistiken.

Aftonbladets ledarkrönikör Katrine Kielos är inte lika positiv till att politiker gör något annat efter avslutat värv. Hon skriver visserligen att det inte är fel att människor rör sig mellan sfärerna, ”men det finns korruptionsrisker vid varje steg”.

För det andra är det i grunden fel att beskriva lobbying som att ”köpa lagstiftning”. Jag tror ärligt talat inte att någon pr-byrå eller annan aktör som försöker påverka samhällsutvecklingen skulle hävda att det var möjligt. När Aftonbladet skickade reportrar under falsk flagg till en byrå i Stockholm, med förevändningen att vilja få igenom en ny lag om certifikat för att få driva privata asylboenden, så utlovade inte heller någon av byråns medarbetare att de kunde få till någon sådan lagstiftning. Vad de i stället diskuterade var opinionsbildning och politiskt påverkansarbete, det vill säga sådant som mängder av aktörer ägnar sig åt utan att det betraktas som kontroversiellt.

Väldigt mycket av den indignation Aftonbladets medarbetare förmedlar i kommenterarna kring sin rapportering handlar just om att lobbying i sig skulle vara något fult. Att exempelvis Rädda Barnen, Naturskyddsföreningen och Kommunal driver på opinionen i olika riktningar, och många gånger verkar för just lagstiftning, sägs det dock inget om. I de fallen talas det snarare uppskattande om engagemang.

Men när Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skriver om den ovan nämnda pr-byråns agerande, efter att tidningens reportrar avslöjat sina verkliga identiteter och avsikt, så är han påtagligt irriterad över den ”krishantering” som föregått Aftonbladets publicering. Byrån offentliggjorde nämligen själva mejlväxlingen mellan reportrarna och dem, samt gav sin egen version av mötet på såväl sin egen webbplats som i olika branschmedier.

Vad detta framförallt är ett exempel på är att medieverkligheten förändrats. Ingen redaktion kan längre räkna med att ensamma få rapportera om ett händelseförlopp, eller ens göra det först, bara för att man varit ensam om att ha reportrar på plats. Ett företag eller en organisation som utsätts för granskning har allt att vinna på att ge sin egen version – helst proaktivt. Alla som någon gång varit i en intervjusituation vet nämligen att man sällan känner sig nöjd med hur ens ord sedan återgetts. Det betyder inte nödvändigtvis att journalisten gjort ett dåligt jobb, men citat kommer alltid att klippas och sättas in i sammanhang. Det är en ofrånkomlig del av journalistiken.

Jag skrev inledningsvis att jag skulle behöva ägna rätt många ord åt att delge mina reflektioner kring Aftonbladets rapportering, och det har jag nu gjort – genom en kanal jag själv kontrollerar. Hade jag i stället blivit intervjuad om samma sak så hade jag kanske fått försöka uttrycka samma sak med högst två-tre meningar. Inget ont i det, men för att en fråga ska kunna belysas på ett mångfacetterat sätt så behövs det flera vägar. Och journalistik är alldeles för viktigt för att helt överlåtas åt journalister.

Annonser

2011 i backspegeln

Jag har fått förmånen att i Aftonbladet försöka sammanfatta Håkan Juholts opinions- och förtroendemässiga uppgång och fall under 2011 – och peka ut vägar ut ur krisen för socialdemokratin. Detta kan ni ta del av här.

Men jag känner att det finns en del att tillägga. I min artikel skriver jag en del om opinions- och förtroendemätningar. Sedan texten skrevs har det publicerats några till som förstärker snarare än förändrar den bild jag målar upp. Faktum är att siffrorna är väldigt oroväckande ur ett s-perspektiv. Enligt de sammanställningar av olika opinionsundersökningar som görs – så kallade poll of polls så ligger socialdemokraterna i dag på lite drygt 25 procent. Och förtroendet för Håkan Juholt ligger på 8 eller 16 procent, beroende på om man ska tro på YouGovs eller Sifos uppgifter.

Trots det allvarliga läget så tror jag att s kan vända trenden och åter bli ett seriöst regeringsalternativ. Men då måste det till en förändring i ledningen. I klartext: Håkan Juholt behöver avgå och en ny partiordförande väljas.

Johan Westerholm har föreslagit en norsk lösning för den svenska socialdemokratin, där partiordförande (med ansvar för idépolitik och ideologisk färdriktning) och partisekreterare (ansvarig för organisationen) kompletteras med en partiledare som är ansvarig för dagspolitik – och i realiteten är partiets statsministerkandidat. Poängen med en sådan lösning, utöver att sprida det tunga ledningsansvaret på fler personer, är att dagens redan valda företrädare inte behöver träda tillbaks. I praktiken innebär det dock förstås ändå en degradering av dagens partiordförande.

Jag är personligen skeptisk till en sådan här konstruktion. Om inte annat ser jag en klar risk i att det kan uppstå sprickor i synen på politiken mellan partiordföranden och partiledaren, vilket skulle uppfattas betydligt mer negativt än de som vi genom åren kunnat se mellan partiordförande och partisekreterare.

I likhet med Westerholm har jag inte så mycket politiska invändningar mot Håkan Juholt. När jag för ett tag sedan kommenterade det socialdemokratiska förtroenderådet, så konstaterade jag att idéerna om långsiktiga mål för sysselsättningen och antal arbetade timmar, samt mål för statliga infrastrukturinvesteringar, är bra. Det här är politiska områden där socialdemokraterna traditionellt har trovärdighet och alliansregeringen framstår som svag.

Däremot är det inte offensivt nog. I Aftonbladet skriver jag att socialdemokratin under våren borde formulera skarpa förslag för att exempelvis stötta tjänstesektorn och underlätta framväxandet av nya arbetstillfällen. Det vore vidare välkommet med tankar om ökad arbetskraftsinvandring och – i spåren av höstens medierapportering och debatt – en satsning på kunskaps- och kompetenslyft inom vården och omsorgen. Sedan borde vi ta lärdom av våra danska partivänners satsning på så kallad flexicurity, för ökad flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden – något också Erik Laakso skrivit klokt om.

* * *

För övrigt har nu socialdemokraternas programkommission inlett arbetet med att ta fram ett nytt partiprogram. Man har bl a presenterat ett diskussionsmaterial och ”inbjuder alla partiorganisationer, men också enskilda medlemmar, att delta i programdiskussionen”. Jag kommer själv att svara på inbjudan genom att redovisa mina svar här på bloggen i vår. Och jag hoppas att fler – inte bara s-medlemmar – tar chansen att ge kommissionen värdefull input om den framtida socialdemokratiska politiken. För mycket står på spel för att överlåta detta viktiga arbete till enbart redan frälsta.

Elefanten i rummet

”Det finns en elefant i rummet hos Socialdemokraterna. Den står där och viftar med öronen. Ingen låtsas om den. Men den gör att det blir trångt och svårt att röra sig, och ger en konstig lukt.”

Så skrev Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i en uppmärksammad ledare för drygt ett år sedan. Orden känns i högsta grad relevanta även i dag.

Då handlade det om att ingen i det socialdemokratiska partiet verkade vilja ta tag i frågan vem eller vilka som bar ansvar för valfiaskot 2010. Detta var elefanten. Men också i dag har socialdemokratin en elefant som gör att det blir trångt och svårt att röra sig. Och då som nu bör saker nämnas vid deras rätta namn.

All den opinionsuppgång partiet upplevt sedan valet av Håkan Juholt som partiledare har under hösten försvunnit. I två olika mätningar hamnar s under 25 procent, vilket är ett historiskt bottenrekord. Och det finns goda skäl till detta.

Nedgången började på allvar i samband med den så kallade Juholtaffären och uppgifter om bostadsersättningar s-ledaren inte skulle haft rätt till. Detta skedde samtidigt som skarpt kritiserade utspel från Skånesossarna Ilmar Reepalu och Morgan Johansson, och att socialdemokraterna vägrade delta i SVT Agendas partiledardebatt.

Men vad har hänt sedan dess? Juholt har åkt land och rike runt för att prata med partimedlemmar och väljare. Från början kallades detta för en Canossavandring som handlade om att be om förlåtelse. Men nu låter det annorlunda. Nu ångrar Juholt att han bad om ursäkt.

Det må så vara att riksdagens regler för bostadsersättning var otydliga. Men det är teknikaliteter. Grundproblemet är fortfarande att Juholt verkade tycka att det var okej att skattebetalarna skulle stå för hans sambos hyra. Om han inte förstår att det är detta han förväntas be om ursäkt för, då är det faktiskt riktigt illa.

Jag tycker att det är allvarligt att Juholt inte verkar lära av sina misstag. Tidigare har han, som kommentar till rykten om att han skulle kunna efterträda dåvarande partiledare Sahlin, beskrivit sig själv som ”alldeles för yvig och ostrukturerad”. Och nu i Ekots lördagsintervju slog han fast att ”Jag är den jag är och kan inte stajlas om”.

Fortfarande tycks Juholt ha svårt att hålla sig till fakta. Nu senast hävdade han att samtliga rödgröna partier tänkt bojkotta tv-debatter där de ”tvingas stå på samma sida som Sverigedemokraterna”. Men detta stämmer inte, enligt miljöpartiet och vänsterpartiet. Alldeles oaktat vilket stöd han skulle ha från andra partier i frågan så innebär den låsning Juholt skapat att väljarna går miste om tv-sända partiledardebatter. Och det i ett läge där socialdemokratin verkligen behöver nå ut med sin politik, alldeles oavsett möbleringen i tv-studion.

Låt oss återgå till Aftonbladets ledare för ett år sedan. Då konstaterades det att det interna snacket i socialdemokraterna gick ungefär så här: ”Partiet har inte råd med en uppslitande personstrid, vi behöver fokusera på politiken. Dessutom finns det inga självklara partiledarkandidater, så det är lika bra att strunta i ansvarsfrågan.”

Känns det igen? Då som nu är det ett grovt misstag att resonera så. Politik handlar nämligen om förtroende. Och Juholt har fullständigt katastrofala förtroendesiffror. Betydligt sämre än vad Mona Sahlin hade.

Det finns skäl att påminna om vad Håkan Juholt själv sa, innan han blev partiledare, i samband med att Sahlin tvingades avgå: ”Ett så stort parti kan inte ha en partiledare som är ifrågasatt och som det pratas och diskuteras om”. Juholt borde dra slutsatsen att om han inte kan föra ut den socialdemokratiska politiken så kan han inte heller vinna val. Därför borde han inte sitta kvar som partiledare.

Jag är medveten om vad det här blogginlägget kommer att ge för reaktion hos många socialdemokrater. Jag kommer (återigen) att anklagas för att vara höger, för att splittra och för att vara bitter över att en person jag aldrig stödde som partiledare från början ändå blev vald. Sannolikt kommer jag också uppmanas att hålla tyst och att lämna partiet.

Men det jag skriver här är egentligen ointressant. ”Det är inte socialdemokratiska insiders som avgör Sveriges framtid 2014, utan väljarkåren.” Så skrev Karin Pettersson i Aftonbladet för ett drygt år sedan, och tillade: ”De förväntar sig att ledare som begår misstag antingen får gå, eller åtminstone gör stora förändringar”.

Ytterst ansvarig för dagens situation är Håkan Juholt och det socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Det är dags att sluta ducka, gömma sig bakom varandra och i stället öppet diskutera vilka som är ansvariga och vad konsekvenserna bör bli.

”Elefanten står där. Erkänner man det kan man också göra något åt saken. Det blir mer utrymme att röra sig på. Och bättre luft.”

Svenskt Näringsliv provocerar

Tycker till i Aftonbladet om förslaget att sänka studiemedlen för dem som pluggar humaniora och konst. Att med ekonomiska styrmedel leda bort människor från vad som förutspås bli ekonomiskt olönsamt vore att göra samhället en stor otjänst.

På plats i Almedalen

Jag kommer att ha en hel del att göra under årets Almedalsvecka. Dels är jag där i egenskap av chefredaktör för Makthavare.se, som i år gör en jättesatsning med rekordstor redaktion. Dels är jag där som kommunikationskonsult och kommer i den egenskapen bland annat hålla i en utbildning om opinionsbildning för medlemmar i Lärarnas Riksförbund. Dessutom sitter jag med i ett antal paneler, bland annat i arrangemang av Aftonbladet, Bloggplats H12 samt TT och Retriever.

Jag sätter en slant på Eskil Erlandsson

Den stora frågan nu är vem som tar över efter Maud Olofsson som c-ledare. Jag tror på Eskil Erlandsson. Han förkroppsligar i hög grad den stereotypa bilden av en centerpartist, och det kan mycket väl vara vad partiets medlemmar i dag efterfrågar. En skarp konstrast mot den Stureplanscenter som under flera år fått påverka den politiska dagordningen. Mer om detta i Aftonbladet.

Steppdans med inslag av flugviftning

Skriver i Aftonbladet om Libyenuppgörelsen och de socialdemokratiska krumbukterna som föregick denna. Konstaterar att de många motstridiga beskeden i frågan nog fått många att undra vad Juholt egentligen velat.